Läxor är en fråga om jämlikhet

Av Kristina Emanuelsson

Läxor borde förbjudas, skrev journalisten Malin Wollin i en krönika härom veckan: Låt barnen slippa ta med sig arbetet hem. Dessutom gör läxor samhället mer ojämlikt. Alla föräldrar är inte pedagoger, vissa har inte tiden och möjligheten (de kanske är ensamstående, lider av sjukdom och behöver dela uppmärksamheten).

10 oktober 2013 06:00

Eller av tusen andra skäl. Som Malin säger i en tv-sänd debatt: låt familjer få ha lite roligt också, slippa bråken som flera upplever att läxorna medför.

Det känns som att rucka på en helig ikon, när man ifrågasätter det här med läxans vara eller icke vara. Alla har vi erfarenhet av den, vi har svurit över historiska strider och årtal som inte vill fastna, läst glosor till frukost, letat undanflykter i huvudet och känt den berömda klumpen i magen.

Faktiskt känt fler känslor än just den där eftersträvansvärda, där satt den, kunskapen. High five.

Men så sägs det också att kunskapsutveckling måste innebära ett visst mått av lidande, annars sker det inte.

Svensk forskning på området handlar främst om sociala aspekter på läxläsning. Forskaren John Hattie placerar läxläsning på plats 94 över faktorer som har effekt för elevers studieprestationer. Bäst placering i Hatties studie, förresten, fick elevernas kännedom om sin prestationsförmåga i förhållande till målen.

Varför ger man en läxa och vad bör den bestå av? Vilken mertid skapar den och hur hänger den samman i ett mönster med andra läxor i andra ämnen, som innebär att gränsen mellan skola och fritid suddas ut.

Hälsofrämjande? Inte särskilt. En viss del av läxorna är helt nya uppgifter, alltså inte repetitiva. Det innebär att skolan delegerar ansvaret för barnens inlärning till föräldrarna. Ett sätt att tolka det är att skolan inte hinner axla sitt uppdrag och lägger över ansvaret på föräldrarna.

Är det så? Eller kan det vara så att läxor är ett inbyggt medel i en kultur, för att hävda sig som ambitiös lärare? Över huvud taget är frågan hur mycket läxan handlar om läxan i sig, och inte är en markör för en massa annat.

Själva kvaliteten på en läxa, var och en av dem, bör väl vara huvudspåret i nästa steg, för att nosa rätt på om de alls är rimliga och behövs?

Hur ser kunskapsmålen ut, och vilken är den smidigaste vägen för att nå dem. Kanske Wollins förslag, längre skoldagar och i stället läxor på skoltid med stöd, är att föredra? För hur man än vänder och vrider på det flyter frågan om jämlikhet upp till ytan.

Tanken på alla de barn och ungdomar som inte har förutsättningar att läsa läxa hemma. Och vad är egentligen tanken med rut-avdrag för läxhjälp, som ändå inte kommer de mest behövande till del, utan enbart skapar fördel för människor med en viss socioekonomisk bakgrund.

Oavsett miljoner eller biljoner till läxhjälp för alla. Varför lägga tid på allt det där, i stället för att borra i det verkliga problemet? Läxan i sig.


Kristina Emanuelsson
är sociolog och utvecklare i Eskilstuna kommun

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!