Medborgare har rätt att kritiskt granska hur förtroendevalda sköter sina uppgifter och att enligt yttrandefrihetsgrundlagen i skrift publicera sina slutsatser enligt gängse pressetiska regler utan att råka ut för personangrepp eller krav på innehållsmässig censur.
Trots detta höjs röster för att förhindra kritik som är genant för politiker under motiveringen att det handlar om personangrepp när man påvisar att någon grovt missköter sina uppgifter eller resonerar korkat. Tål man inte att bli satt under lupp ska man ägna sig åt annat än politik. Detta gatans parlament tycks däremot inbilla sig att det ingår i arvoderade politikers uppgift att skälla ut kritiska väljare och tvinga dem till tystnad i ställer för att lyssna till den allmänhet som är politikers uppdragsgivare.
Sedan lång tid ägnar sig en avskedad politiker åt dylikt ofredande och visar tydligt att han mår psykiskt dåligt. Ena dagen tigger han om gillande och förlorad ära och nästa klagar han över att man påvisar vilka främlingsfientliga spottloskor i skrift som drabbar ortsbor som går emot hans bloggar. Försvarsmekanismer ser olika ut men ingen väljare ska behöva finna sig i sådant.
Jag har i trettio år ideellt stött mobbade och har skrivit ett stort antal artiklar i frågan. Det är inte svårt att känna igen bloggarnas skriftliga varianter som används för att skrämma meningsmotståndare till tystnad liksom man tystar whistle-blowers på arbetsplatser.
Dessvärre finns nu också sådana som bluffar om mobbning och kallar mot-argument för mobbning för att göra sig till martyrer.
Karl-Yngve Åkerström
pensionerad psykolog