Den, det, en och man är våra fyra etablerade könsneutrala pronomen i singularis och de är så etablerade att de har funnits i vårt språk så länge vårt språk existerat. Men man är väl inte könsneutralt kan man få för sig om man inte tänker efter. Men tänker man efter så inser man att man i sin mest frekventa användning är just könsneutralt.
I vissa sammanhang är hen mer könsutpekande än han och hon. Han och hon anger skilda kroppskonstitutioner men säger noll och intet om avvikelser eller böjelser. Hen däremot trumpetar ut personliga önskemål om att vara någon annan än den man är. Och ärligt sagt, vad angår det omvärlden?
Slutligen kära hen-ivrare; Om ni inte klarar av att hantera mångfalden av könsneutrala pronomen i svenskan i dag, så är det bättre att ni övar in er på dem i stället för att försöka lansera ett femte, som omvärlden tycker att den klarar sig bra utan.
Gunnar Lund