Sluta snåla

30-åriga Catrine Åkerberg har Downs syndrom och lider av bland annat syn- och hörselnedsättning, astma och epilepsi. Hon behöver konstant tillsyn och hjälp med det mesta. Men Eskilstuna kommun tycker att hon gott kan klara sig själv. Genom att påstå att lagen är svårtolkad trixar sig kommunen ur ansvaret för en kvinna med stora omvårdnadsbehov.

1 november 2011 06:26

Så länge Catrine och hennes mamma Eva Åkerberg bodde i Torshälla fick de bidrag för att någon närstående skulle kunna ta hand om Catrine de timmar mamman arbetade och dottern inte var på dagverksamhet. Men när de för fyra år sedan flyttade till Hällby och ansökte om bistånd från vuxenförvaltningen i Eskilstuna fick de avslag. Det kunde läsas på Eskilstunasidorna i går.

Eva Åkerberg, som arbetar som undersköterska, är nu beroende av att vänner och släktingar ställer upp gratis och tar hand om dottern när hon själv är på arbetet. Hon oroar sig ständigt över att dottern ska komma till skada om hon tvingas lämna henne ensam.

Den ansvariga områdeschefen på vuxenförvaltningen vill förstås inte kommentera det enskilda fallet, men pekar på att LSS-lagen är svårtolkad. Och mellan raderna säger hon att handläggarna i Eskilstuna fattat det korrekta beslutet, medan handläggarna i Torshälla nog inte var lika kompetenta.

Det är det byråkratiska perspektivet när det är som sämst: lagen hamnar i centrum i stället för individen som lagstiftningen är till för. Det är möjligt att det finns någon juridisk lucka, en som gör att kommunen kan neka Catrine och Eva Åkerberg den hjälp de behöver för att få vardagen att gå ihop.

Men sådant regelrytteri leder fel. Catrine Åkerberg kan inte gå på toaletten utan hjälp. Hon kan inte äta utan att övervakas eftersom hon lätt sätter i halsen. Det är för sådana som hon som Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade tillkommit. Och det är för att sådana som Eva Åkerberg ska kunna balansera sitt eget arbete, något slags socialt liv och omvårdnaden om dottern, som en ny lag om stöd till anhöriga infördes 2009. Den skärpte kommunernas ansvar att ge hjälp, stöd och avlastning till anhöriga som vårdar sjuka eller funktionshindrade barn eller vuxna.

Lagstiftarna har uppenbarligen försökt minimera risken att människor hamnar mellan stolarna. Men i slutändan är det kommunpolitikers ansvar att tydligt signalera neråt i organisationen att folk ska få hjälp, stöd och omvårdnad efter behov. Målet bör inte vara att lägga sig på lagens absoluta minimikrav. Där kommer människor bevisligen i kläm.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ämnen du kan följa