Sök inte en frälsare

En ironisk knorr kunde Håkan Juholt i alla fall avsluta med. Som hyss var det inte illa att få storstadsmediernas insatsstyrkor att huvudstupa lämna innerstadssalongerna, och jäkta i väg till Oskarshamn en fredagskväll. Bara för att dagen därpå stå och glo i ett köpcentrum, och höra ett tal där det enda av intresse tog några sekunder att säga.

23 januari 2012 06:02

Men här är det lätt att gå vilse i beskrivningen av vad som hänt. Mediebevakningen var ingen grundorsak bakom Håkan Juholts fall. Långt mer betydde hans felsteg - flera egna och flera som måste ha skett i samråd med rådgivare. Viktigaste orsak var ändå att den djupt splittrade socialdemokratin inte orkat inse hur vilse den är i stora samhällsfrågor.

Ett parti i sådant läge kan inte vänta sig att bekymren avdunstar för att en ny ledare säger vad de egna helst vill höra, entusiasmerar hellre än omprövar och skruvar upp tonläget mot motståndare.

De som söker en frälsare som ska befria från självrannsakan och krisinsikt kan råka ut för någon som gör värre skada än Juholt. Socialdemokraterna borde börja sin haveriutredning med att tänka dystra tankar kring Newt Gingrichs knallseger i republikanernas primärval i South Carolina i lördags. Det självbedrägeri som kan skicka en politisk rörelse i diket uppstår på många platser på den politiska skalan. Republikanernas blandning av verklighetsflykt, dogmatisk vägran att ta itu med besvärliga sakfrågor och måttlöst skäll – först mot Clinton, nu mot Obama – har likheter med Socialdemokraternas partipsykologi.

Är arbetarrörelsens mål att arbete ska vara hårt beskattat? Att socialförsäkringarna ska hålla de arbetslösa åt sidan så att de inte konkurrerar med de arbetande? Att ägarformer i den offentliga sektorn är en huvudfråga? Här har det tidigare så mäktiga partiet kommit snett och slösat bort mycket av sitt förtroendekapital.

Det så kallade krypskyttet mot Sahlin, Juholt och andra är i sin tur inte främst strid i personfrågor. Det kommer av delade meningar om vad som är rätt politik. Klyftan syns bland annat i den bestående oenigheten om huruvida ägare till skolor och vård- och omsorgsinrättningar ska få tjäna pengar. Men ännu djupare är en annan vallgrav: På ena sidan de som anser att avregleringar, budgetsanering och skatte- och andra reformer under Ingvar Carlsson och Göran Persson var en av partiets främsta insatser i modern tid. På andra sidan de som i grunden ogillat allt eller det mesta i denna 90-talets S-linje, och som tror att den är upphovet till allt som gått snett.

De som stått för Carlsson/Persson-linjen har opererat med att rikta hårda angrepp mot icke-socialistiska regeringar, för att sedan överraska partivännerna med en politik som haft mycket gemensamt med den liberala delen av den borgerliga sidan. Detta går inte en gång till.

Det går inte längre att fly besvärliga vägval i centrala sakfrågor. En övergripande frågeställning är denna: Vill Socialdemokraterna påverka samhället i dialog och växelverkan med de många som på allianssidan delar arbetarrörelsens vilja att slå vakt om välfärdssamhället?

Eller föredrar de växelverkan åt andra hållet, så att Brantings, Erlanders och Carlssons parti blir en mutation av vänstersocialism och miljöpartivänster?

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!