Den europeiska unionen uppstod i krigströttheten efter de båda världskrigen. Parollen var "aldrig mer krig". Så till vida måste man säga att samarbetet har varit lyckat. Inga länder som varit medlemmar i gemenskapen har krigat med varandra sedan dess.
Det går inte att förneka att Unionen, i alla dess skepnader, "i över 60 år har bidragit till utveckling av fred, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa" som motiveringen lyder. EU har också nominerats flera gånger under årens lopp. Men varför ge priset just i år? Finns det någon sorts gräns för hur länge en organisation ska ha fungerat för att dess arbete eller samarbete ska anses vara framgångsrikt? EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso sade vid en presskonferens att priset var som "en berättigad bekräftelse för ett unikt projekt som arbetar till förmån för sina medborgare och resten av världen".
50 år eller mer är en lång tid att vänta på bekräftelse för att det man håller på med är viktigt och fungerar. Men det är klart, kan man som för ett par år sedan ge Fredspriset till Barack Obama för den insats han förväntades göra för freden så kan man väl ge de det för lång och trogen tjänst också. Men var de andra kandidaterna verkligen sådana lättviktare att de bleknade i jämförelse? Nobelkommitténs beslut var enhälligt.
Självklart finns det andra faktorer som har bidragit till att EU tilldelas priset just i år. Enligt NRK ska Nobelkommittén ha ansett att tiden var mogen nu, och att det krisdrabbade Europa behöver ledarskap och uppmuntran till sammanhållning.
Eller ska vi kanske kalla det en påminnelse om varför EU bildades en gång i tiden? För människor som är födda långt efter krigsslutet låter talet om EU som ett fredsprojekt ihåligt och mossigt. Flera länder i Unionen tyngs av ekonomisk kris och invånarna protesterar vilt på gatorna mot de åtstramningar som de upplever tvingas på dem. Ilska riktas mot både inhemska politiker och mot de stora EU-ländernas beslutsfattare. När till exempel Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, besökte Grekland i veckan demonstrerade tiotusentals människor. Att Merkel, utöver sin kritiserade roll i kraven på storsanering av den grekiska ekonomin, hade samma kavaj som hon hade när Tyskland slog Grekland i fotbolls-VM tidigare i år strödde ytterligare salt i såren.
Den brittiske EU-parlamentarikern Nigel Farage från Självständighetspartiet pekade just på oroligheterna i Grekland när han anförde att det var löjligt att tilldela EU Fredspriset. Han menade att EU bara orsakat fiendskap mellan nord och syd och därtill skapat fattigdom och arbetslöshet.
Andra som kommenterat Fredspriset påminde dock om att tack vare EU så pratar länders regeringar med varandra i stället för att deras militära styrkor gömmer sig i skyttegravar och riktar vapen mot varandra. Hur Europa hade sett ut utan EU kan vi bara spekulera kring.
När Unionen brottas med sin allvarligaste kris sedan samarbetet inleddes behöver Europa påminnas om allt gott den faktiskt har åstadkommit. 67 års fred mellan ärkefiender är stort.