Korta maxtiden med sjukpenning

Sjuktalen stiger åter. Då är det inte läge att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Tvärtom bör maxtiden med sjukpenning kortas – som det var tänkt en gång.

21 augusti 2015 05:00

Regeringen har en del att lära om sjukförsäkringen av Anna Hedborg, veteran från LO:s kansli och före detta statsråd (S). Ändringen av sjukförsäkringen för några år sedan byggde mycket på en utredning av just henne.

Inför höstbudgeten är sjukförsäkringen åter ett växande problem. Ohälsotalet, andelen som är sjukskriven eller förtidspensionerad, vände uppåt 2013 efter att ha sjunkit med mer än en tredjedel på tio år.

Riktningen är det oroande. Nivån på sjukdagar och nybeviljade förtidspensioner, är avsevärt lägre än under den dramatiska kostnadskris som tog fart kring år 2000. Numera är Sverige genomsnittligt vad sjukfrånvaron i jämförbara länder. Det är slut med att vi, trots god folkhälsa, låg särklassigt högt ihop med Holland.

Men erfarenheten av det som hände för 15 år sedan förblir en varning. Den intensiva, ofta missriktade, kritiken mot reformen för några år sedan gör dessutom att det är risk att regeringen ändrar sådant som inte bör ändras. Då kan en ny våg av höjda kostnader och försummade vårdinsatser släppas loss.

Rehabiliteringskedja, tidsgränser och en relativt tidig prövning av arbetsförmågan mot även andra yrken och arbetsplatser har i huvudsak gjort stor nytta. Många har fått snabbare väg tillbaka i arbete. Försäkringskassans undersökningar säger att den stora effekten ligger i längre sjukfall som följs av tillfrisknande och arbete inom ett år.

Däremot har reformen inte kunnat lösa svårigheterna för mer än en mindre del av dem med mycket lång tid med sjukpenning och svag ställning på arbetsmarknaden. De växlar, där så är medicinskt rimligt, till Arbetsförmedlingen och kan sedan omförsäkras med sjukpenning. Men för en stor andel blir förtidspension den enda möjliga och rätta vägen.

Det blir mer "vanlig" sjukpenning då det är slut med den tidigare slappa förtidspensioneringen utan egentliga försök till vård, rehabilitering och arbetsförmedling.

En annan orsak är fler sjukfall. Som tidigare säger de höga andelarna kvinnor, kommun- och landstingssektor och psykiska diagnoser mycket om var behoven är större av förebyggande hälsa och arbetsmiljö.

Bland arbetslösa har i stället sjukfallen blivit påfallande mer långvariga. Det kan delvis bero på att de som är arbetslösa trots det bättre arbetsmarknadsläget är de som har i genomsnitt värre medicinska och sociala problem.

För inget av de här problemen blir det nämnvärd nytta av det som Moderaterna föreslog i går, en dag med noll i sjukpenning, då staten tar över från arbetsgivaren efter två veckor. Vare sig för vård, kassa eller sjukskriven påverkas drivkrafter och beteenden så som onödig korttidsfrånvaro kan motverkas av en karensdag alldeles i början av sjukskrivningen.

Moderaterna blundar även för en målkonflikt, när de vill ha kvar en så stor skillnad för många mellan sjukpenning och a-kassa. Detta skadar försäkringen, genom ett starkt incitament att eftersträva förlängd sjuktid och undvika Arbetsförmedlingen med dess krav på aktivt arbetssökande.

Men nog borde man tänka en del på att Anna Hedborg ville ha en period hos Arbetsförmedlingen efter 12, inte som nu efter 30 månader. När bästa boten är att byta yrke eller arbetsgivare kan det som redan görs inom rehabiliteringskedjan stärkas om man även tidigarelägger övergången. Då kan även omförsäkring i sjukförsäkringen och eventuell prövning av förtidspension ske i tätare intervall.

Är det långt till tidsgränser kan det också bli långt mellan de aktiva försöken att bota och hjälpa.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!