Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan höjde omedelbart rösten i indignation och sa att detta kedjebrev är del av en förtalskampanj riktad mot Mona Sahlin. Sedan Mats Odell (KD) myntade begreppet tobleronepolitik ska nämnda smutskastning ha eskalerat.
För den som liksom Baylan är benägen att se mönster skulle hans uttalande i sin tur kunna ses som ett led i en ihärdig mytbildning om att Mona Sahlin får orättfärdigt mycket personlig kritik. Men Sahlin är ingen duvunge. Hon har hårda nypor och kan låta föraktfullare än de flesta gentemot sina motståndare. Hon är också ledare för det största oppositionspartiet och som sådan måste hon kunna tåla att det skämtas om gamla försyndelser.
Det är ett faktum att Mona Sahlin många gånger slarvat med betalningar av olika slag, slarv som fått politiker före henne på fall. Obetald tv-licens tvingade bort alliansregeringens nytillträdda kulturminister. Det är inte förtal att anse att Sahlins, åtminstone tidigare, lättsinniga inställning till avgifter och räkningar är komprometterande.
Både politiker och politiska kommentatorer varnar ofta för att politik och valkampanjer kan komma att spåra ur i smutskastning och personangrepp. Farhågan är att sakfrågorna då ska förpassas till bakgrunden och att politikerföraktet breder ut sig. Men förmodligen göds politikerföraktet betydligt mer av lättkränkta politiker. Och väljarna underskattas om det antas att de inte kan se bortom hårda tongångar och tjuvnyp för att ta ställning till sakfrågorna.
Ingen som mottog kedjebrevet från Bertil Nilsson kan ha trott att Mona Sahlin verkligen var avsändare. Att det handlar om politisk satir är tydligt. Om den sedan är välfunnen och träffande eller bara plump kan givetvis diskuteras, men det är knappast frågan om förtal.
Politisk satir är en konst, en svårbemästrad konst. Det krävs talang för att lyfta pajkastningen till en mer sofistikerad nivå. I bästa fall finns det ett allvarligt menat budskap i humorn, ett oväntat perspektiv som manar till eftertanke. Den intelligenta satiren är en välbehövlig krydda i en politisk anrättning som ibland smakar lite för lite.