Faran av följsamma folkvalda

Varför har socialdemokraterna fått sådan kandidatnöd? Hur kan de ha så svårt att i sin stora riksdagsgrupp hitta mer än enstaka tänkbara namn som ny partiledare? En av orsakerna går att se i en rad partier.

10 januari 2011 06:32

Riksdagsledamöterna har fått en svag ställning i förhållande till sina partiledningar. Det har blivit vanligt att mest se ledamoten som ett pålitligt underlag – för ministären eller för den linje som en partiledning driver i opposition. Synpunkter om vad som behöver ändras eller förbättras bör då framföras internt, och bara internt. Utåt gäller det att flitigt upprepa att regeringen är bra eller dålig, beroende på om partiet ingår i den eller inte.

Eftersom Socialdemokraterna i många år oftast var i regering och mer sällan i opposition blev den här synen på riksdagsuppdraget starkt förknippad med just deras parti. Men sedan 2006 har allianspartierna snabbt blivit sossefierade i just det här avseendet. Det får då lätt samma konsekvenser som det fått inom Socialdemokraterna. Ledamöterna i riksdagsgrupperna får svårare att göra självständiga insatser och därmed svårare att utvecklas och bli så erfarna, kunniga och kända att de kan bli aktuella för partilednings- och ministeruppdrag. Det får också negativa återverkningar för rekryteringen till listor och för viljan att fortsätta som folkvald efter att ministeruppdrag tagit slut.

Missljud kan ibland höras, från olika partigrupper. Men sällan tar någon verkligen bladet från munnen. Nu gör en av ledamöterna från grannlänet i norr det. I Frisinnad Tidskrift skriver Roger Haddad, tidigare kommunalråd (FP) i Västerås och i höstas inkryssad i riksdagen, rent ut det många andra i olika partier säkerligen också tänker.

Han har reagerat mot hur mycket anställda på riksdagskansliet kan lägga sig i vad riksdagsledamoten får och inte får göra. Han skriver att gruppen ”måste radikalt ändra arbetssätt”. De folkvalda ”måste tillåtas ha en friare roll att tycka, opinionsbilda och granska vår egen regering”.

Att det i praktiken kan vara en svår balansgång gör inte Roger Haddads inlägg oviktigt. Tvärtom, den nyvalde riksdagsmannen från Västerås sätter fingret på ett högst verkligt problem.

Ledamöter som vill stå bakom en regering med viss partisammansättning behöver å ena sidan undvika att göra det svårt för den regeringen att fortsätta. Det kräver en hel del av både egen eftertanke och frivillig samordning. Den som inte ser upp kan råka ut för att taktiklirare i oppositionen specialkonstruerar yrkanden för att utnyttja en frispråkig ledamots synpunkter och exploatera dem för att så split mellan regeringspartier.

Men det är bara en sida av saken. Det finns ett stort behov och utrymme för nya initiativ, framåtsyftande idédebatt och framdragande av obekväma fakta.

För kanslihuset är det alltid obekvämt att riksdagen lägger sig i. Partiernas riksdagsgrupper löper stora risker om de alltför mycket anpassar sig efter detta.

Det har blivit vanligt att små kretsar kring olika partiledare styr politiken och väntar sig att riksdagsledamöterna främst ska vara följsamma. Hos Socialdemokraterna kan alla nu se hur det straffar sig. Övriga partier bör se upp och inte ta efter en dålig förebild.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!