Utan högerns motstånd – ingen rösträttskamp

av Alex Voronov

Ursprunget till veckans nyhet om moderat historieskrivning bygger på ett oschysst citat.

27 oktober 2011 06:15

Så här står det i Moderaternas nya idéprogram: ”Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättvisor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.”

När Dagens Nyheter och en del andra medier citerade stycket klipptes de två första meningarna bort, vilket skapade bilden att Moderaterna talade om sin egen påstådda kamp för rösträtt, inte om kampen som sådan. De som citerar på detta vis faller på eget grepp när de anklagar partiet för att vilseleda.

Med det sagt är Moderaternas agerande ändå under all kritik. Partisekreterare Sofia Arkelsten fick chansen att reda ut begreppen och berätta om Allmänna valmansförbundets, högerns, verkliga roll i rösträttskampen. I stället snöade hon in på det klassiska högerspåret om vem som gjorde vad vid någon enskild omröstning i riksdagen.

Men medan Sofia Arkelsten snabbt backade, valde andra att framhärda. Riksdagsledamoten Johnny Munkhammar (M) skrev exempelvis det här på sin blogg i tisdags:

”Själv har jag inte mycket till övers för en rad ståndpunkter hos den gamla högern. En sak ska dock konstateras, och det är att den allmänna rösträtten genomfördes av statsministern och högerledaren Arvid Lindman. Detta drevs på av liberaler och socialdemokrater, men i slutändan röstade faktiskt Karl Staaff och Hjalmar Branting nej. Historien har sina nyanser i detta avseende.”

Denna insats av Lindman är en klassisk angreppspunkt hos moderater som försöker lägga historien till rätta. Munkhammars beskrivning är förstås felaktig. Rösträttsreformen 1907 innebar mer demokrati än tidigare men inte allmän rösträtt. Kvinnor var fortfarande utestängda, likaså runt en femtedel av männen. För de röstberättigade gällde lika rösträtt bara till andra kammaren. Vid val till kommuner och landsting, som utsåg första kammaren, gällde inkomstgraderad rösträtt där de rikaste hade 40 röster.

Liberaler och socialdemokrater röstade mot reformen eftersom den var sammanlänkad med frågan om valsystem. Staaffs och Brantings partier ville ha majoritetsval medan Lindmans falang av högern var för proportionella val. Vem som hade rätt och fel här må vara osagt, men det gäller att inte blanda bort korten om huvudfrågan: Liberaler och socialdemokrater drev på för allmän och lika rösträtt medan högern in i det sista försökte stoppa eller bromsa detta. Utan den motsättningen hade det inte funnits någon rösträttskamp.

Det är häpnadsväckande att så många moderater är så besvärade av denna politiska historia och i debatten talar mot bättre vetande. Ett modernt parti borde kunna medge utan omsvep att deras föregångare hade fel. När allt kommer omkring tvivlar ju ingen – inte egentligen – på de demokratiska övertygelserna hos dagens moderater.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!