Men det vi nu vet hade vi nog inte vetat utan den viktiga meddelarfriheten – grundlagsfäst i Sverige men smått ofattbar för sådana som är skolade i andra länders auktoritära förvaltningsideologi.
Även det sekretessbelagda kan – som huvudregel, men undantag finns – lämnas till en tidning, radioredaktion eller annat grundlagsskyddat massmedium för att information ska publiceras. Den som lämnar upplysningar har en vidsträckt rätt att förbli anonym, om hon eller han vill det.
Källan skyddas då av en tystnadsplikt för alla som verkar i medieföretaget. Hos myndigheter och andra offentliga organ får arbetsgivaren inte efterforska vem den anonyma källan är.
En del undantag finns, mer om dem strax. Men först – mot vem är det källan skyddas? Mot arbetsgivaren är det svar vanetänkandet ger. Och det är förstås en stor del av förklaringen. Risken att bli bromsad i karriären eller få sämre löneutveckling kan vara en realitet för den som ”läcker”.
Men det finns något annat, som kan kännas hårdare, och skrämma källor till tystnad mer än vad en arbetsgivare kan. En av anledningarna till det meddelarskydd källor har enligt lag är kårandans och lagandans avigsidor, den kollektiva utstötning som kan drabba den som bryter mot yrkesgemenskapens, arbetsplatsens, idrottsföreningens eller klassammanhållningens informella normer om vad det inte ska talas om.
I yrken där militära och säkerhetspolitiska hemligheter hanteras är denna kåranda vanligen stark, inte utan skäl. En del är så kvalificerat hemligt att lagens undantag från meddelarfrihet gäller.
Liksom för sjukjournaler och liknande mycket känslig personlig information är det inte tllåtet utan straffbart att ge en redaktion de sekretessbelagda uppgifterna.
Har detta ändå skett? Bygger Ekoredaktionens inslag om Saudi-samarbetet på brott mot sådan kvalificerad sekretess till skydd för rikets säkerhet?
Nej, utifrån sett tyder inget på det. De dokument som publicerats på Sveriges Radios webbplats har väl delvis omfattats av vanlig enkel utrikessekretess, och då finns meddelarfrihet. Den som lämnar uppgifter för publicering skyddas av efterforskningsförbudet.
Varför då brottsutredning, med beslut av Justitiekanslern om förundersökning? Det kan ju vara misstankar om något helt annat slags brott, som utåt är helt okänt. Men det finns ett annat undantag från meddelarfriheten, som ibland förbises.
Även då det är tillåtet att lämna uppgifter ur sekretessbelagda handlingar till pressen (eller Ekot) är det inte tillåtet att överlämna hela dokumentet. Det är inte heller tillåtet att publicera detta i dess helhet.
Det här har sina förklaringar. Meddelarfriheten behövs för att sprida ljus och ge underlag för offentlig debatt. Men å andra sidan kan inte respekten för befogad sekretess alldeles undermineras, som lätt kan ske om papper eller datafiler med hemliga uppgifter utan vidare kan kopieras och lämnas ut under anonymitetsskydd.
Ansvarige utgivaren för Ekot verkar ha tagit en risk, antagligen en kalkylerad sådan. JK-utredningen kan inte ha varit oväntad.
Men, innan någon fördöms eller döms – det behöver inte ha skett något allvarligt övertramp. Mycket i de dokument Ekot lagt ut på nätet hade troligen kunnat bli helt offentligt om en verklig sekretessprövning gjorts.