Hösten tillhör Olof Palme

av Csaba Bene Perlenberg

Olof Palme går i höst en renässans till mötes. Inte mindre än tre filmer berättar på olika vis om Palme, eller har honom i fonden.

24 augusti 2012 06:17

Först ut är Kristina Lindström och Maud Nycander med dokumentärfilmen ”Palme”. Filmen, som går upp på bio den 14 september, följer Palme från 1920-talet fram till sin död 1986. Den innehåller både stillbilder och rörligt bildmaterial från familjen Palmes eget arkiv som tidigare inte visats. Projektets omfång är ambitiöst och har som uttalat syfte att få de som inte själva upplevde Palme under hans levnadstid att kunna relatera till honom. Det är berömvärt. De kritiker som redan sett den har gett filmen väl godkänt, och det är inte omöjligt att dokumentären blir höstens överraskningssuccé på bio. En dubbelt så lång tv-version sänds på SVT kring juletid.

Den 9 november får Mikael Marcimains spelfilm ”Call Girl” premiär. Den undersöker den så kallade Geijer-affären som i slutet av 1970-talet var sprängstoff för Palme. Och den 23 november återuppväcker regissören Måns Månsson i den halvdokumentära spelfilmen ”Hassel Privatspanarna” Olov Svedelids numera pensionerade poliskaraktär Roland Hassel. Filmen rekonstruerar händelseförloppet och försöker bringa svar om vem och varför som tog livet av statsministern. På så vis är berättelsen i allra högsta grad spekulativ, men det finns hopp om filmen då Månsson tidigare gjort den lågmälda dokumentären H:r Landshövding om Anders Björck.

På Wikipedia står punkten Mordet på Olof Palme före Olof Palmes politiska gärning. Det säger mindre om det idémässiga arv han efterlämnade, och mer om tyngden i det trauma som överskuggat Palmes politiska gärning, med både sina framgångar och tillkortakommanden. Olof Palme har inte sällan efter sin död romantiserats. Han har kidnappats av de som sökt tillskriva honom ett mer radikalt epitet än vad sanningen gör gällande, och därmed har han också tilldelats ett ofrivilligt martyrskap.

På samma vis, på samma missvisande radikala grunder, har han av sina meningsmotståndare också oskäligt demoniserats i en omfattning som saknar rättmätiga proportioner, såväl för saker han gjort men även för saker han inte gjort. Det är inte lätt att vara död.

Det är därför angeläget med en bred populärkulturell uppgörelse med myten, så att mannen tydligare kan framträda. Då kanske bilden av den lysande retorikern faktiskt kan jämföras med det politiska faktumet att han 1976 och 1979 förlorade två val i rad och att han under hela sin andra statsministerperiod körde på tomgång. Det är kanske just av den anledningen som det är möjligt att tillskriva honom saker som aldrig skedde, eftersom han inte lyckades definiera sitt eget politiska arv.

Just det faktum att han ändå lyckades behålla partimakten över två förlustval något som i dag hade varit en politisk omöjlighet för vilken partiledare som helst är ett vittnesmål om en annan tid. En tid som många bevisligen vill återvända till och återuppleva. En tid då Sverige var socialdemokratiskt även om Torbjörn Fälldin och Ola Ullsten satt vid makten. En tid när Posten var en riktig Post. Det är en nostalgisk känsla som såväl Alliansen som oppositionen kommer behöva relatera till under en höst med rödsprängda lövverk.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!