En ledsam historia. Men mytbildning bör inte få göra den ännu ledsammare. Omar Mustafa tvingades inte bort på grund av sin tro, däremot fällde han sig själv.
Det gjorde han inte genom att själv säga det som hans organisations olika gästtalare påstod om judiska ritualmord, människoblod i det osyrade brödet, judisk mediekontroll och annat sådant.
Inget tyder på att den 28-årige tillfällige partistyrelsesuppleanten personligen har sådana åsikter.
Vad det däremot handlar om är att den som verkar för ett demokratiskt parti inte samtidigt genom andra uppdrag kan verka för att främja en helt annan politisk åskådning, med oförenlig syn på samhälle och idéer.
Som gästtalare på konferenser har Islamiska förbundet, som inte är en samlande organisation utan en sammanslutning bland andra, gång på gång bjudit in internationellt kända talare som hör hemma i det slags politiska sammanhang där idéer av totalitärt eller annat anti-frihetligt slag framställs som en förment teologi.
Den politiska profilen på dessa talare verkar ligga bland annat i trakterna av Hamas och Muslimska Brödraskapet. Hade detta varit en engångshändelse och ett misstag hade Omar Mustafa fortfarande varit partistyrelsesuppleant.
Likaså om han hade klart och redigt tagit avstånd från dessa politiska förkunnare och den politiska ideologi de står för.
I stället hade han slirat och slingrat sig vid olika tillfällen och fortsatte med det. De partier och politiska idéer som hans organisation gång på gång gett stöd med talarinbjudningar är uppenbart i konflikt med socialdemokraternas, och en rad andra partiers, värderingar.
Dubbelrollen var ohjälpligt oförenlig. Omar Mustafas styrelsepost blev inom S utmanande och stötande för inte minst andra muslimer, som i Sverige fått en fristad.
Att det hände var en följd av falangkonflikterna inom och mellan olika S-distrikt. En utrensning på grund av religiös tro var det inte.