Ryska språket är inte hotat i Ukraina

Vilken ställning har det ryska språket i Ukraina? Och vilket utrymme vill landets nya makthavare ge det? Här råder det många missförstånd.

5 mars 2014 05:00

Först och främst: Ryska är inte ett minoritetsspråk i Ukraina. Den exakta andelen rysktalande varierar med definitionen och frågeställningen.

I senaste folkräkningen, från 2001, uppgav 67 procent ukrainska som modersmål.

30 procent angav ryska. Andelarna skiljer sig från frågan om etnicitet, där

78 procent såg sig som ukrainare och 18 procent som ryssar.

En studie från 2003 genomförd av Kievs internationella sociologiska institut visade dock att 53 procent av ukrainarna använder i huvudsak ryska i sin kommunikation. Men det finns även högre siffror. När Gallup genomförde en undersökning 2008 och lät de svarande välja svarsformulär, tog 83 procent det som var skrivet på ryska.

För att förstå detta kan vi tänka på koloniala förhållanden. Människor växer upp med ett språk i hemmet men upptäcker att de på arbetet och i det sociala livet inte kan använda det. Där gäller ett annat språk – det som tillhör eliten, makten. Så har det varit exempelvis med arabiska och berbiska i delar av Nordafrika där franskan tagit över och, över en längre tidsperiod, på Irland där iriskan trängts tillbaka av engelskan.

I ryska imperiet och senare i Sovjetunionen trängde ryskan på samma sätt, genom medveten språkpolitik, bort de mindre språken. Ukrainska var aldrig politikens och vetenskapens språk utan reducerades till ett pittoreskt etniskt inslag i populärkulturen – ett språk för folkvisor och landsbygdsromantik.

Ändå överlevde ukrainskan och tog större plats efter Ukrainas självständighet. Det ukrainska språket är ett centralt sammanhållande kitt i den ukrainska nationen – utan att vara det enda kittet. Samtidigt finns det kompakt ryskspråkiga regioner i Ukraina, och det ryska språket är även det en omistlig del av det ukrainska nationella arvet. Det har talats i Ukraina i flera hundra år.

Till allt detta hade det tagits hänsyn i en sen sovjetisk språklag från 1989. Men 2012 började politiker peta i det hela. I all hast, utan ordentlig utredning och remissförfarande, kuppades en ny språklag igenom av Viktor Janukovitjs regim. Formellt gav den minoritetsspråken officiell status regionalt. I praktiken befriade den tjänstemän i ryskspråkiga regioner från behovet att lära sig ukrainska och öppnade för att myndigheten, inte medborgaren, fick välja språk i mötet dem emellan.

Det var ett trick inför parlamentsvalet 2012, ett sätt för regeringspartiet att skicka en signal till sin ryskspråkiga bas. Det framkallade också en förväntad reaktion från motståndarsidan och skapade den samhällskonflikt där Janukovitjs Regionparti trivdes bäst.

I själva verket var de ryskspråkigas rättigheter aldrig hotade. I de områdena har officiell kommunikation alltid skett på ryska, en rätt som gavs i lagen från 1989. Och det krävs mycket fantasi för att tro att en sovjetisk språklag, om än av sent datum, inte skyddade det ryska språket.

Lagen från 2012 blev också en politisk mina. När det efterrevolutionära ukrainska parlamentet 23 februari röstade bort lagen, tolkade illvilliga politiker och slarviga journalister det till att det ryska språket närmast skulle förbjudas i Ukraina. Desinformationen var så effektiv att den till och med smög in i Fredrik Reinfeldts resonemang om Ukraina.

Klart är dock att parlamentets beslut blev ett PR-problem, vilket talmannen och tillförordnade presidenten Oleksandr Turtjinov insåg. Han vägrar underteckna beslutet. Först ska en ny lag skrivas. Det är klokt. Ukraina är inte i ett läge där det finns utrymme till att oroa människor i onödan över språkfrågan.

Men rätt ska vara rätt.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!