Det stora språnget, från vänster- till högerextremism

av Åke Wredén Vänstern är nu antiliberal på annat sätt än förr, skrev Svante Nycander i DN för ett par veckor sedan. Dess antiliberalism och antikapitalism är kvar. Men vad vill den numera ha i stället?

6 augusti 2010 09:24

Nycander gav i våras ut en bok som lär bli en klassiker, om liberala linjer i politisk filosofi från 1600-tal till nutid. Sedan har han i DN angripit inslagen av livaktig, radikal antiliberalism vid nutida universitet och i kulturdebatt. Boken har mötts av medietystnad, DN-artiklarna av irritation och avfärdanden.

Men han tog upp något viktigt. Nog vet 68-vänsterns arvtagare vad de fortfarande är emot. Men – vill jag tillägga – en del av dem tycks vänta på nya bundsförvanter, på nya alternativ till vårt politiska och ekonomiska system.

Förr såg den socialistiska yttervänstern Sovjet, Kina, Kuba eller Östtyskland som modeller. Den radikalt antiliberala 68-vänstern, som nu nått upp i övre medelåldern och lite till, fördömde även Socialdemokraterna och deras ”klassamarbete”. Kommunistiska länder var om inte idealstater så lovande experiment. De sågs som motvikter mot USA och värdefulla stöd för antivästliga regimer i tredje världen.

Så bröt rysk kommunism ihop. En del kommunistländer demokratiserades. Andra omvandlades till nationalistiska diktaturer eller kapitalistiska auktoritära system.
Delar av svensk yttervänster ändrade sig, i stället för att vara mer eller mindre mot parlamentarisk demokrati, yttrandefrihet, marknadsekonomi och privat företagande blev den anhängare av allt detta.

Men alla bytte inte linje så. En antiliberalism blev kvar. Den famlar efter nya alternativ till marknadsekonomi och frihandel, men också till demokrati och västorientering.
I dag är det ingen, skriver Svante Nycander i en av DN-artiklarna, som rakt ut ”angriper de mänskliga fri- och rättigheterna eller det öppna samhället, ingen hävdar något alternativ till den reglerade marknadsekonomin och den liberala rättsstaten.”

Men, skriver han om universitetens antiliberaler: ”Den idéutveckling som dessa värden är en produkt av avfärdas med fientliga klichéer, någon verklig kunskap om den mest centrala politiska tanketraditionen i västvärlden ska helst inte finnas.”

Antiliberalismen har förlorat marxismen som drivkraft. Svante Nycander menar att den på sina håll ersatts av postmodernistisk filosofi. Denna närmar sig antiintellektualism genom att ifrågasätta att verkligheten kan studeras med rationell analys.

Akademisk antiliberalism har frikopplat sig själv från vänstern, fast många av dess utövare nog ännu röstar rött. Jag fruktar att det stora språnget, från extremvänster till extremhöger, därmed finns i farans riktning. Inte alla, men en del i en från 68-vänstern nedärvd antiliberalism orienterar sig efter världspolitikens nya magnetfält.

De vitala, våldsamma utmaningarna mot moderniteten, mot väst, mot demokratin kommer nu från radikalt antiliberala, förment klerikala eller rent fascistiska rörelser. Att delar av yttervänstern överflyttat sina internationella sympatier till sådana länder och rörelser är ett faktum.

Dög postmodernismen för en del av 68-vänsterns antiliberaler så kan vi nog vänta oss att det i akademiska miljöer kommer att finnas inte bara motståndare utan också anhängare till nästa frenetiskt antidemokratiska utbrott från yttersta högerkanten.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa