Multikulturalism är ett liberalt projekt

av Susanna Birgersson Bara individer kan vara bärare av rättigheter, aldrig kulturer eller religioner. Det framför författarna Dilsa Demirbag-Sten och filosofiprofessorn Per Bauhn med emfas i den nyutgivna boken Till frihetens försvar.

1 oktober 2010 06:30

De ser med oro på hur multikulturalismen vinner insteg i de västerländska liberala demokratierna och anser att den hotar att tränga undan det liberala universalistiska synsättet om alla människors lika rätt till frihet.

Multikulturalismen beskrivs som ett vänsterprojekt: Eftersom de sociala klyftorna har minskat och arbetarklassen blir allt mer svårdefinierad försöker vänstern peka ut nya förtryckta grupper att befria – och rekrytera väljare från. Men, menar författarna, tanken om att människor är olösligt förbundna med sin kultur hindrar dem från att fritt röra sig mellan olika identiteter. Och kulturrelativismen som sägs vara multikulturalismens filosofiska grundval, rättfärdigar förtryck av individer.

Författarna kritiserar en mängd företeelser, från handskakningsdomen, via omskärelse av pojkbebisar till sametinget. Men det kanske allra värsta uttrycket för multikulturalismen är enligt författarna de så kallade blasfemilagarna som har diskuterats runt om i Europa: förbud mot religionskritik med hänvisning till tolerans och religionsfrihet.

Det är ingen tvekan om att blasfemilagar är ett groteskt ingrepp i yttrandefriheten. Men frågan är om sådana lagar verkligen kan härledas ur multikulturalismen. Uppfattningen att kulturer har ett egenvärde utgör inte i sig ett skäl till förbud mot att göra sig lustig över eller kritisera vissa företeelser i dessa. Precis lika lite som en liberal hållning kräver förbud mot att individer kritiseras och förlöjligas.

Bauhns och Demirbag-Stens definition av vad de kallar normativ multikulturalism är ett slags akademisk, karikerad idealtyp. Men det finns också en liberal variant av multikulturalismen, som syftar till jämlikhet mellan medborgarna.

Liberaler kan aldrig försvara att människors frihet beskärs med hänvisning till kulturell tillhörighet. Men kulturella skillnader handlar inte bara om förtryck eller inte förtryck, utan minst lika mycket om sedvänjor som inte kan rankas som bättre eller sämre. Trots det förväntas ofta alla medborgare inordna sig under majoritetskulturens sedvänjor. Ett exempel: Den västerländska hälsovådliga handskakningen kan svårligen härledas ur FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Ändå orsakar enskilda personers alternativa hälsningsritualer höga ylanden, också från folk som kallar sig liberaler.

Att fullständigt avfärda allt vad multikulturalism heter i ett samhälle som har formats och domineras av en stark majoritetskultur landar slutligen i något ganska intolerant.

Till frihetens försvar kunde gott haft undertiteln Ta seden dit du kommer.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ämnen du kan följa