Sverigedemokrater söker sanningen

av Alex Voronov

Sverigedemokraterna kritiserar gärna medier för att, som det heter, dölja sanningen. Men hur handskas partiföreträdarna själva med denna sanning?

8 mars 2011 06:30

Häromveckan fick vi ett smakprov. Den högerextrema sajten Fria Tider påstod i en artikel den 25 februari att 20 flyktingbarn i 17-årsåldern misstänks för gruppvåldtäkt på en elvaårig flicka på ett badhus i Husby i nordvästra Stockholm.

Björn Söder, Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen tillika partisekreterare, länkade till Fria Tider-artikeln på Twitter och riksdagsledamot Kent Ekeroth både twittrade och bloggade om händelsen. Uppgifterna spreds på nätet och ledde till att en grupp rasister demonstrerade utanför flyktingungdomarnas transitboende – skanderade och kastade ägg på byggnaden.

Men påståendet om gruppvåldtäkt var falskt. Hos Västerortspolisen finns en anmälan mot fem till sju minderåriga ungdomar (polisen vill inte vara mer precis än så för att inte påverka vittnesuppgifter) för sexuellt ofredande mot tre elvaåriga flickor, samt för ofredande mot en pojke. Enligt polisen ska ungdomarna ha tagit flickorna på ryggen, baken och benen, och ”skärmat av” en pojke i sällskapet.

En självklart obehaglig upplevelse för en liten människa, men ändå något helt annat än våldtäkt. Polisen har heller inga uppgifter om – som det också har påståtts och fortfarande står på Kent Ekeroths blogg – avslitna badkläder eller misshandel.

Så vad nu? En annan politiker hade sagt ”det blev fel, jag är ledsen”. Inte Björn Söder. Ett av hans argumentationsspår är att det händer lätt att man länkar till nyheter som innehåller felaktiga uppgifter. Det må så vara, men den nivå av källkritik som krävdes här hade en trettonåring klarat av. Söder länkade till en sajt som är en tummelplats för nazister och till en artikel som helt saknar källhänvisningar.

”Jag tycker att det är allvarligare att man från medias sida, från journalistkåren, medvetet väljer att inte beskriva hur verkligheten ser ut”, svarade Söder i Aktuellt i torsdags på en fråga om den felaktiga ryktesspridningen var allvarlig. Och så här sa han i söndagens Agenda: ”Jag länkade till den artikeln därför att jag fann den intressant. Intressant ur det perspektivet att ingen annan media i Sverige skrev om det som hade inträffat. Och jag la inga värderingar i vad som var rätt eller fel och vad som var sant eller inte sant.”

Jodå, så sa Söder, ord för ord. Det är alltså viktigt att beskriva verkligheten som den ser ut, men samtidigt inte så noga med vad som är sant och inte sant.

Hur ser då verkligheten ut? Hur vanlig är här typen av brott? Björn Söder hade förstås inget svar när han fick frågan i Agenda, men enligt BRÅ gjordes under förra året 1 842 anmälningar om sexuellt ofredande mot barn under 15 år, exklusive blottning, och 6 829 anmälningar om sexuellt ofredande totalt. Om allt detta ska medierapporteras blir det inte mycket utrymme för annat.

Men Söder rörde till det ytterligare under söndagens diskussion i tv-studion. Han meddelade att brottet i badhuset, på grund av den ändrade sexualbrottslagstiftningen 2005, kan komma att rubriceras som våldtäkt när åtal väcks. Det är nonsens. Visst har våldtäktsbegreppet vidgats men det är lite svårt att förstå hur tafsande ovanpå badkläder ska kunna klämmas in i det. När jag frågar presstalesmannen på Västerortspolisen om ungefärligt straffvärde på de brott som ungdomarna misstänks för, blir svaret böter ”på sin höjd”.

Så var det med det.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!