Regeringen behövde därför finna någon form av fast majoritetslösning, i första hand med Miljöpartiet som allianspartierna pekade ut redan före valet.
Andra debattörer sa att regeringen i princip kunde köra på som tidigare, att den visserligen skulle få stryk i en del frågor men att själva regeringsmakten och regerandets kärna var utom fara. Socialdemokraterna hade ju styrt i minoritet i många år.
Jämförelsen med tidigare socialdemokratiska minoritetsregeringar var förstås inte relevant. Vid de tillfällen Socialdemokraterna inte bildade fasta koalitioner förlitade de sig på kommunisterna, som emellanåt kunde opponera men i slutändan var politiskt utlämnade till att stödja ”en arbetarregering”. Socialdemokraterna kunde genomföra sin inrikespolitik med stöd av åtminstone ett parti, som dessutom saknade förhandlingsutrymme. Utgångsläget för Fredrik Reinfeldts andra regering var helt annorlunda.
Nu har vi facit efter ett första riksdagsår, med en föraning om vad som väntar längre fram. Regerandet har i princip reducerats till slussning av budgetpropositionen genom riksdagen. I övrigt har det varit tomt. Överenskommelsen med Miljöpartiet om invandringen och villkoren för asylsökande och papperslösa, är den enda större reformen som har satts igång från Rosenbad. Och till skillnad mot tidigare år innehöll inte vårpropositionen några budgetjusteringar.
Antalet faktiska regeringsnederlag i riksdagen ger alltså inte hela bilden. Till den hör även alla reformer som aldrig lanseras, all politik som stannar på idéstadiet. Så minskar risken för omedelbar regeringskris. I stället får vi en process där regeringen förlorar allt mer av initiativet, lusten och energin.
Och frågan är om regeringen ens med en sådan strategi kan undvika nederlag som hotar regerandets kärna.
De rödgröna och de bruna delarna av oppositionen har blivit allt bättre på att hitta varandra, och orsaken är inte ökad skicklighet hos Sverigedemokraterna. Det kräver inget parlamentariskt snille att rösta på andra partiers förslag, vilket underlättas av att SD saknar väletablerade åsikter på alla politikområden förutom ett. Avgörande har varit Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets villighet att räkna in SD i sin oppositionsekvation.
Ta det som har hänt under de senaste veckorna. Socialdemokraterna skickade signaler om att de är beredda att kringgå budgetprocessreglerna för att stoppa ett femte jobbskatteavdrag. Sverigedemokraterna uppfattade signalerna och föreslog gemensamt agerande med S, V och MP i frågan. Socialdemokraterna sa inte öppet ja till SD men använde hotet för att pressa regeringen på eftergifter om jobbskatteavdraget.
Det här betyder inte bara att Håkan Juholt överger Mona Sahlins utfästelser om att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande. Socialdemokraterna gör sig även beredda att frångå principen att budgeten ska antas eller förkastas i sin helhet. Det är på sitt sätt mer allvarligt. Denna gång är det jobbskatteavdraget, nästa gång kan det vara någon annan skatt eller utgift som oppositionen väljer att bryta ut ur budgeten och göra om. Det innebär att en opposition som inte är redo att bilda en alternativ regering, inte är redo att ta ansvar för helheten, ändå kan sabotera den förda finanspolitiken.
Men det finns en väg ut. I partiledardebatten hade Fredrik Reinfeldt en försonlig ton i replikskiftena med Miljöpartiets Gustav Fridolin. Den som läser riksdagsprotokollet ser också att det saknas några svårlösliga konflikter mellan regeringspartierna och MP. Med ett undantag: kärnkraften. Den är besvärlig men knappast omöjlig att hantera. När allt kommer omkring var det regeringens främsta kärnkraftsvänner Folkpartiet som förhandlade med Miljöpartiet efter valet 2002 – och kom mycket långt i samtalen när Centern stoppade det hela.
Nu finns en utfästelse i regeringsförklaringen att söka uppgörelser med MP och en migrationspolitisk överenskommelse. Vägen mot en närmare samverkan är alltså sedan länge röjd.
Almedalsveckan som inleds i morgon ägnas vanligtvis åt partiprofilering snarare än koalitionsbyggen. Stämningen i Visby främjar samtidigt försonlighet och öppna samtal. Kanske kan händer sträckas ut och ytterligare dörrar öppnas mellan regeringen och Miljöpartiet.