Eva Moberg leder rätt

Moberg avvisar tanken, som omfattades även av progressiva samhällsdebattörer vid den tiden, att kvinnan har två roller – en som samhällsmedborgare, mannens jämlike, och en som mor. Ett sådant förhållningssätt står i vägen för jämställdhet, menar hon. 

Kvinnans rätt att lämna hemmet för deltagande i samhällslivet blir inte mer än en villkorlig frigivning. Hon släpps fri under förutsättning att hon inte ger avkall på sin huvuduppgift att vårda och fostra de små. Mobergs lösning är att kvinnan blir ekonomiskt oberoende av mannen och att mödrar, fäder och stat delar på ansvaret för barnen. En mycket radikal idé 1961.

Mobergs ideologiska grund är ”det liberala kravet på den enskilda individens friast möjliga utveckling”. I dag känns ett sådant påpekande närmast floskulöst. På 60-talet var det annorlunda. Svenska liberaler i Folkpartiet hade kommit långt i jämställdhetstanken medan socialdemokraterna inte riktigt var med på banan.
Den övergripande analysen om könsmaktordning och praktisk politik för ökad jämställdhet hade svårt att vinna gehör i Erlanders och Strängs partiledning, även om en del socialdemokrater och liberaler tillsammans diskuterade och utformade reformer i tvärpolitiska nätverk.

När så Olof Palme tog över efter de gamla uvarna började det hända saker i socialdemokratin.

På 70-talet tilläts abort, det blev lättare att skiljas, föräldraförsäkring infördes, barnomsorgen byggdes ut kraftigt, makarnas inkomster särbeskattades. Det sista accepterades med viss tvekan av Socialdemokraterna. Familjer, däribland de mindre bemedlade, där bara mannen arbetade fick nämligen betala högre skatt när han inte längre fick utnyttja fruns grundavdrag.

Jämställdhetslagen drevs i sin tur igenom av en borgerlig regering med motstånd från Socialdemokraterna som ville låta arbetsmarknadens parter sköta det hela.
Det är bra att minnas denna politiska historia när vissa från högerhåll försöker dra en ideologisk skiljelinje i familjepolitiken mellan ”borgerlighet” och allt till vänster där om, medan socialister gärna hävdar äganderätten till Sveriges omdaning till ett mer jämställt land.

Och Mobergs essä har aktualitet även nu, mer än 50 år senare. Som i denna iakttagelse: ”Moderskärleken är historiens mest exploaterade känsla, inte endast i de enskilda fallen utan också i det stora sociala pers-pektivet. Att hävda kvinnans rätt som individ i förhållande till barnets rätt, är detsamma som att bli ansedd asocial, onaturlig, okvinnlig, omänsklig, rabiat m.m”.

Känns det igen? ”Barnets bästa” är universalargument från dem som inte ser familjepolitiken som ett område där jämställdhetspolitik ska bedrivas. Kvinnans intresse som samhällsmedborgare får maka på sig. Diverse filosofier om lång amning används för att rättfärdiga den ojämställda fördelningen av ledighet när barnen är små. Minns de kraftiga reaktionerna på Lars Ohlys uttalande om bröstpump i valrörelsen 2010.

Vid sådana debatter håller folkpartister numera gärna låg profil. Alliansfriden trumfar behovet att hålla rent åt höger i dessa frågor.

De borde läsa Moberg.