Ställ KD åt sidan

1994 ryckte en skolkamrat till mig in i lumpen som pansarspanare vid P10 i Strängnäs. I samband med en uppställning i början av tjänstgöringen förklarade hans plutonbefäl att en pansarspanare älskar tre saker över allt annat: Pripps Blå, kvinnans könsorgan (löjtnanten använde förstås ett annat ord) och automateld.

31 juli 2010 10:30

Det sista är det mest egendomliga i uppräkningen. En spanares uppgift är ju att inte hamna i eldstrid. I övrigt var plutonchefens upplysning förmodligen helt i enlighet med tidsandan i det militära – patriarkat, macho och heteronorm. Eller annorlunda uttryckt: bögar och brudar gör sig inte besvär.

I juni samma år beslutade riksdagen om partnerskapslagen så att två personer av samma kön fick om inte gifta sig så nästan. Jag satt på åhörarläktaren under den långa debatten där Ny demokratis John Bouvin gjorde obscena gester. Fredrik Reinfeldt däremot argumenterade engagerat för lagen och var en av två moderater som tryckte på ja-knappen. Den andra var Ulf Kristersson. 72 moderater röstade nej, en avstod och fem var frånvarande.

Motståndarna till partnerskapslagen yrkade avslag på formalistiska grunder. På grund av Kristdemokraternas motstånd i den borgerliga regeringen hade riksdagen skrivit lagförslaget utan medverkan av regeringskansliet.

Det var ytterst ovanligt och bröt mot den gängse svenska lagstiftningsgången. Men lagen motståndare i riskdagen hade även med ett särskilt yttrande där de lade ut texten om vad de egentligen tyckte i sak, bland annat i denna underbara formulering:
”[Det] framstår […] närmast som oöverlagt att göra huvuddelen av de regler som rör äktenskapet tillämpliga även på en grupp parbildningar som av uppenbara skäl inte kan fullgöra den traditionella familjens roll när det gäller fortplantning och barnuppfostran.”

De blev överkörda. Partnerskapslagen klubbades och det var stort. 1994 hade knappt en handfull länder sådan lagstiftning. I Sverige var Stockholm Pride ett okänt fenomen, Eva och Efva hade ännu inte kommit ut och i Stockholm fanns det inte mer än ett par, tre öppna mötesplatser för homosexuella.

Politikerna orkade alltså gå före den breda opinionen och gjorde så än en gång, senare, när de 2002 tillät samkönade par bli prövade för adoption.

Det har hänt mycket här på 16 år. Men mycket är inte tillräckligt. Reformtempot för homo- bi- och transpersoners rättigheter har nämligen sänkts på senare år. Under den förra mandatperioden var den socialdemokratiska regeringen måttligt intresserad av frågorna och sedan maktskiftet har Kristdemokraterna i regeringen blockerat så gott som alla HBT-reformer av betydelse. Det viktiga undantaget är den könsneutrala äktenskapslagen som antogs förra året.

Denna vecka, under Stockholm Pride, har det dock rört på sig. Samtliga allianspartier har nu i olika grad förbundit sig att arbeta för att avskaffa kravet på att en person som genomgår könsbyte måste sterilisera sig, är förbjuden att frysa spermier och ägg och därtill inte får vara gift. Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson tog ställning för det under gårdagens partiledardebatt på Kulturhuset i Stockholm.

Men det krävdes en Pridefestival och ett valår för att Alliansen skulle landa i den ståndpunkten. Så borde det inte vara. Moderaterna och Centern är under Reinfeldt och Olofsson väsentligt andra partier på det här området än vad de var tidigare. Folkpartiet borde i sin tur kunna driva en HBT-agenda i en kulturradikal koalition över blockgränsen – som partiet gjorde 1994.

I de här frågorna finns inget Alliansen. KD får gilla läget. Kan vi få höra Jan Björklund säga det?

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!