Trots att det har gått tio år sedan Sami flydde Irak finns oron fortfarande där.
– Jag har lämnat journalistiken nu och vill inte göra något som kan äventyra mitt nya liv här i Sverige.
För Layla är situationen en annan. Hon väntar fortfarande på besked om hon får uppehållstillstånd eller inte. Telefonsamtalet från hennes pappa finns färskt i minnet. När han berättade att extremister knackat på och frågat efter henne. Hur han uttryckligen bad henne: "Kom inte hem igen".
Därför väljer vi att anonymisera dem och ge dem båda fingerade namn. Sami och Layla heter alltså egentligen något annat.
– Det var väldiga svårigheter. Det gick inte komma med kritik för hur viktiga samhällsfunktioner sköttes. Det gick inte kritisera myndigheter överhuvudtaget. I stället valde man att skriva om något neutralt, men till och med då kunde det bli fel, säger Sami.
Han arbetade som tv-reporter i Irak. Hela tiden blev publiceringarna som Sami ville göra granskade. Små detaljer ändrades och bedömningar gjordes.
– Det fanns inte riktigt någon vass media då som lyfte fram de verkliga problemen och bristerna i samhället. Vi var som hamstrar som sprang runt i hjulet allihop.
När Sami publicerade artiklar och inslag kunde han inte göra det i sitt eget namn. Och tanken fanns hela tiden där. Tanken på att säga upp sig och göra något annat. Men han hann aldrig så långt. Det kom hot efter hot. Och när han förlorade sin bästa vän och kollega kände han att han var tvungen att fly.
– Han ringde mig och sa att jag inte kunde besöka honom mer eftersom han var rädd om mig. Någon vecka senare var han död. Mördad.
– Det finns journalister som vågar ta risken men de bär verkligen sina liv i sina egna händer, säger Layla.
Det har bara gått något år sedan hon själv tvingades fly Irak. Hon arbetade som reporter och tv-producent.
– Situationen i Irak är hemsk för alla människor, men journalister är särskilt utsatta. Det blev bara svårare och svårare för varje dag som gick.
Hon beskriver hur olika grupper försökte kontrollera media. Regeringen, milisen, sunnimuslimer och shiamuslimer. Starka grupper som alla ville få sin bild av sig själva publicerad.
– I varje program vi gjorde var vi tvungna att vara försiktiga så att vi inte gjorde någon av grupperna upprörda. Då fanns risken att man skulle förlora sitt liv eller bli lidande på annat sätt. Det var en väldigt svår situation. Det var lite som att man gick runt med en bomb som när som helst kunde sprängas i ens ansikte.
Någon sanningsenlig, verklig nyhetsrapportering var det aldrig tal om, enligt Layla.
– Att visa den riktiga bilden gick bara inte.
Efter upprepade hot och många kontroller bestämde sig Layla för att lämna nyhetsrapporteringen och starta ett livsstilsprogram. Hon trodde att det skulle vara ofarligt. Ett oförargligt program om kulturyttringar.
– Men även där la de sig i, säger hon.
När Layla befann sig i Frankrike på en arbetsresa kom samtalet.
– Min pappa ringde mig och sa att extremister hade knackat på hemma och frågat efter mig. Han sa till mig att jag inte skulle komma hem igen. Och det har jag inte gjort.
Hur skulle ni jämföra yttrandefriheten i Irak med den i Sverige?
– Det går inte jämföra. I Irak är det som en linje som man inte får gå utanför, säger Sami.
Hur påverkas samhället när medierna kontrolleras?
– De olika grupperna eldar på mot varandra. Irak är som helvetet, säger Layla.
– Folk tror på media och det påverkar deras liv och deras beteenden. Att kunna kritisera hur ett samhälle styrs och sköts behövs för att utveckla landet.