Mycket vatten har runnit under broarna sedan Eva Bergendal tog studenten i Ljungskile 1972 från det samhällsvetenskapliga programmet och senare sökte in på psykologlinjen på Göteborgs universitet.
– Jag är uppvuxen i Göteborg, Mölndal och Borås. Det hörs kanske, säger hon när vi ses.
Det är en färgstark och pratglad kvinna som tar emot i nya arbetsrummet på barn- och ungdomshabiliteringen på Odlarvägen i Eskilstuna. Här började hon sin tjänst i våras.
Saknar du västkusten?
– Jag har fortfarande kvar ett sommarhus på Orust dit jag åker så ofta jag kan. Det är härligt. Mitt geografiska hjärta finns där. Men samtidigt trivs jag jättebra i Eskilstuna.
Eva Bergendal hade en rumskamrat på gymnasiet i Ljungskile där hon var internatelev, Anna Johansson. Hennes far var chef på FFV i Eskilstuna. Därför hamnade Eva Bergendal här i stan för sommarjobb 1976 och 1977.
Det var första kontakten med Eskilstuna.
När man studerar till psykolog innebär det minst fem år på skolbänken. Eva valde att göra de två sista åren och ta sin examen på Umeå universitet. Där bodde hon därför 1976-78. Hon har flyttat en hel del i livet.
– Min första tjänst som nyutexaminerad psykolog, så kallad PTP, praktisk tjänstgöring efter psykologexamen, gjorde jag på Sundby sjukhus i Strängnäs.
Hur var det?
– Intressant och lärorikt. Jag har aldrig känt mig främmande för att möta människor där det finns stor problematik, jobba med tung psykiatri.
Under de tolv åren i Strängnäs gifte sig Eva, fick en dotter – född 1979 på centrallasarettet i Eskilstuna – och skilde sig (1984). Hon var sedan ensamstående mor under många år.
Arbetslivet tog nya vändningar. Hon fick möjlighet att jobba med äldre på den geropsykiatriska kliniken, avdelning 42, på dåvarande centrallasarettet i Eskilstuna.
– Där trivdes jag också. Jag tycker om att utreda, komma underfund med vilket det största problemet är och ta fram lösningar som gör det så bra som möjligt att leva för just den människan. Under den här perioden höll jag också många föreläsningar om demenssjukdomar, till exempel Alzheimers sjukdom och gjorde informationsbroschyrer kring sjukdomarna.
– De senaste 20 åren har jag främst arbetat på sjukhuset i Varberg som neuropsykolog för vuxna, först med utredningar av geropsykiatriska patienter och sedan av vuxna med misstänkt Aspergers syndrom, ADHD och andra funktionsnedsättningar. Och sen 1,5 år tillbaka har jag i stället arbetat inom habiliteringen i Kungsbacka och Eskilstuna med utredningar och stödinsatser till barn och ungdomar med exempelvis utvecklingsstörning, autismspektrumströning och ADHD.
Efter 34 år tycker Eva Bergendal fortfarande att jobbet är jätteroligt. Om hon bara får vara frisk kan hon tänka sig att jobba längre än till 65 år.
Vad är psykologi för dig?
– Det är viktigt att ha en öppen inställning. Jag är kritisk till förenklingar och generaliseringar. Vårt beteende styrs av vårt nervsystem, som i sin tur är påverkat av både arvsanlag, tidigare erfarenheter och aktuell livssituation. Jag försöker alltid hitta den röda tråden, även om det många gånger är väldigt komplexa sammanhang kring den problematik jag utreder.
– För mig är det viktigt att ha den inställningen. Det finns så mycket lidande bland människor som inte fått rätt hjälp i tid. Det är viktigt att man inte på något sätt ”kvackar” som psykolog. Professionella bedömningar och diagnoser måste bygga på rätt underlag så att stöd och behandling blir rätt för just den människan, samt känns meningsfull och verklighets-anknuten.
Hur hamnade du i Eskilstuna igen?
– Efter tiden i Strängnäs och Eskilstuna flyttade jag till Varberg 1990. Men så gick de hårt fram med nedskärningarna på sjukhuset i Varberg. Jag fick gå trots att jag hade längst erfarenhet som psykolog. Jag hamnade en kort tid på ett vikariat i Kungsbacka. Slutade där den 30 april 2011. När jag överklagat att jag inte fått fast tjänst trots att jag hade högst meriter, valde arbetsgivaren att köpa ut mig. Jag fick 250 000 kronor – eller omkring 125 000 kronor efter skatt – och var som 59-åring arbetslös. Jag stod inför ett totalt uppbrott igen och tänkte; vad ska jag göra nu?
– Då hittade jag det här jobbet i Eskilstuna, tänkte att det blir nära till mina närmaste i Stockholm och jag trivdes ju tidigare när jag bodde här. Nu bor jag ensam i en stor fyra i Eskilstuna. Det är den bästa och mest prisvärda lägenheten jag någonsin haft. Och jag trivs jättebra på barn- och ungdomshabiliteringen på Odlarvägen.
Fritid?
– Jag har lärt mig att en bra social dörröppnare när man kommer ny till en stad är att ta sin fiol – som jag spelar – och anmäla sig till en orkester, eller gå med i en kör om man tycker om att sjunga.
Hur känns det att fylla 60?
– Bra, men jag känner mig inte som 60 inombords. Känner mig inte gammal på något sätt, utan glad och pigg.