Det berättar hon när vi träffas mellan telefonrådgivningstiden hon har som distriktssköterska på vårdcentralen i Skiftinge. Här har hon jobbat sedan juli 2004. Innan dess har hon flyttat runt en hel del i landet. Skåne, Finspång, Lotorp, Örebro, är platser hon bott på.
– Och nästa år har jag jobbat 40 år som sjuksköterska, säger hon.
Ingela verkar vara rätt kvinna på rätt plats. Hon tycks ha både energin och utrymmet i sitt hjärta, vardagsliv och hem för allt och alla. Utan att det verkar forcerat och stressande.
”Vi ropar på Hurtig”
– Det har alltid varit så. Jag är storasyster, har två yngre systrar. Är stor och lång och hette Hurtig som barn. I skolan sa man ofta; ”Vi ropar på Hurtig så tar hon hand om det här”.
Tidigt blev alltså Ingela den som sträckte ut en hjälpande hand. Hon förlorade sin pappa när hon var 15 år efter en olycka i skogan.
– Då fick jag ta hand om mamma.
Att hon skulle bli sjuksköterska och få många barn följer den röda tråden. Förutom de fyra egna barnen hade hon och förste mannen Svante – som hon träffade redan som 17-åring – ett stort hus i Lotorp som var öppet för åtskilliga fosterbarn.
En fosterdotter
– Ett av fosterbarnen, en flicka som kom till oss som 8-åring, blev vårt barn helt och hållet. Visst var det jättejobbigt under många år med alla fosterbarn och med de svåra problem de hade. Men vi kände ändå att det fanns plats. De här åren var väldigt berikande.
Ingelas förste man, Svante, som var bagare och senare blev pastor i Missionskyrkan fick dock diagnosen gallvägscancer i december 1998. 1 maj 2000 dog han. Ingela vårdade honom i hemmet. Hon fortsatte efter det att jobba med palliativ vård.
Ett handikappat barn
Ingelas yngsta barn, dottern Elin som föddes 1989, har ett ovanligt syndrom, Aperts syndrom.
Vad innebär det?
– Det är ett funktionshinder, en skelettdefekt av varierad grad. Vår dotter hade fingrar och tår sammanväxta, hon hade ansiktsskelettet hoptryckt vilket innebar att hon hade andningsproblem som barn, hon fick också en lättare syrebrist vid födseln.
I dag är Elin 22 år, bor i ett LSS-boende i Eskilstuna, klarar sig bra själv och är till och med på väg att flytta.
Ingela träffade sin nuvarande man Lennart som är från Eskilstuna i den förening som finns för föräldrar som har barn med Aperts syndrom.
– Vi vet båda precis vad det handlar om. Vi hade stött på varandra i föreningen under 20-talet år innan vi gifte oss. Lennart blev änkling 1996.
Hur trivs du i Eskilstuna?
– Jag saknar alla sjöar och vattendrag som finns i trakterna kring Finspång där jag bott. Här finns bara ”Ärlapölen”. Och visst är det lite tråkigt att jag inte kan sticka över till mina barn och barnbarn när jag vill. De bor ju inte här. Men ändå känns det som om jag blir kvar.
Du gillar att röra på dig?
– Ja, jag åkte Kort Vasan i år och ska köra Vätternrundan tillsammans med en syster och son i sommar.
– Sen tränar jag på Xtravaganza. Jag har alltid älskat att röra på mig.
Hur beskriver du dig själv?
– Jag har en positiv inställning till livet och tar inte med det jobbiga hemifrån när jag går till mitt arbete.
Framtidsdröm?
– Att få så bra kvalitet som det går på det liv jag har kvar, hur långt det nu än blir.