Sverige ligger efter Nordamerika och andra europeiska länder när det gäller kunskaperna om utsläpp av klorerade lösningsmedel.
Enligt Naturvårdsverket har dock forskning och kunskap kring klorerade lösningsmedel ökat. Särskilt vad gäller nedbrytningsprocesserna kring medlen.
Klorerade lösningsmedel är svårlösliga i vatten. Det kan dröja decennier innan de bryts ner. Ofta fördelas kemikalierna över stora områden och i olika material så efterbehandlingen är svår och kostsam, inte sällan för staten.
En sanering inleds med ett beslut om hur giftfri miljön bör bli. Det går att sanera för känslig markanvändning som krävs för att kunna bygga bostäder. Då ska 75 procent av marklevande organismer skyddas och det kräver mer resurser än vid mindre känslig markanvändning, som vid en industri som Åkers krutbruk.
När det gäller grundvatten behöver det troligen inte saneras till dricksvattennivå i ett industriområde där det ändå inte finns brunnar. Men klorerade lösningsmedel avger skadliga ångor och det är en orsak till att sanera grundvattnet till i vart fall 50 procent av det som klassas som dricksvattennivå enligt Naturvårdsverkets riktlinjer.
En fullständig sanering av ett område är sällan möjlig.
En rad olika saneringsmetoder finns att använda. Det går att gräva upp jordmassor och rena dessa. Det kan också vara möjligt att stimulera nedbrytningen med hjälp av bakterier. Andra metoder är att suga upp föroreningarna ur marken och ytterligare en möjlighet är att värma marken och på så vis avskilja lösningsmedlen från vatten och jord.