Ökade möjligheter att få jobb gjorde att Merja och Auvo Kontio år 2000 tog beslutet att familjen skulle flytta från Finland till Sverige. Paret bosatte sig i Södertälje, som många andra finländare gjort på framför allt 1960- och 70-talen när Scania skrek efter arbetskraft.
Yngsta sonen Risto gick årskurs 1 och 2 i Södertälje, i en skola som delvis var finskspråkig.
– När vi flyttade till Åker hade jag det ganska tufft med svenskan i början. Jag kunde föra en konversation, men saknade specifika ord. Men jag snappade upp språket fort, säger nu 22-åriga Risto Kontio.
Det fanns då, precis som nu, en relativt stor grupp finländare i Åkers styckebruk. Många hade kommit till orten på framför allt 60-talet för att jobba på bruket.
– Under storhetstiden bodde 700 finländare i Åker och vi hade 250 aktiva medlemmar, berättar Mauno Rahikainen, tidigare ordförande för Åkers finska förening, som själv flyttade till Sverige 1967 och till bruksorten 1990.
Medlemstalet är i dag omkring 100. Välbesökta danser på Folkets hus, karaokekvällar, kortspel och turneringar i mölkky – ett sällskapsspel som påminner om kubb – hör till aktiviteterna som arrangeras.
Tack vare, eller på grund av, att familjen talade finska hemma hade Risto Kontio liten glädje av den modersmålsundervisning som Åkerskolan och senare Mariefreds skola erbjöd. I Åker var nivån låg, berättar han. Ord som tomaatti och kurkku lärdes ut, grönsaker han mycket väl kunde benämna på sitt modersmål.
– I Mariefred bad läraren mig att skriva det finska ordet för kålrotslåda. När jag gjorde det sa han "du kan finska, du behöver inte komma hit". Min syster blev jättearg, hon sa att jag hade rätt till mer avancerad undervisning. Men jag gick i sjuan så jag sket i det, jag fick ha rast i stället.
Hur var det att vara ung finne i Strängnäs kommun?
– Nog har jag blivit kallad "jävla finne", men jag tror inte det egentligen haft att göra med att jag är finsk. De som sagt så har retat andra för att de varit korta, långa, tjocka eller smala. Jag är uppfostrad att vara stolt över mitt ursprung. Det är något coolt och häftigt med att vara finne, säger Risto Kontio.
Auvo Kontio, nuvarande ordförande för den finska föreningen, tror att den negativa synen på sverigefinnar är på väg bort.
– I dag finns det andra grupper invandrare som har fått den stämpeln i stället.
– Men det finns de som heter Niina och Tiina som börjat stava sina namn med ett i. Jag vet också finländare som har översatt sina efternamn för att de ska bli så svenska som möjligt, fyller Merja Kontio i.
Att bevara språk, kultur och tradition är en viktig fråga för familjen Kontio, Mauno Rahikainen och många andra sverigefinnar. Bättre modersmålsundervisning i skolan är något de hoppas på, när Strängnäs kommun nu ska förbättra sitt arbete enligt lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.
Men framför allt önskar de bättre möjligheter för seniorer att prata finska på äldreboenden och i vårdsammanhang. Merja Kontio, som själv arbetar inom äldreomsorgen i Södertälje kommun, intygar att många finländare glömmer svenskan de lärt sig när de får demensdiagnoser.
– En vän till mig, som aldrig varit riktigt bra på svenska, tappade språket helt och hållet när han blev sjuk. Under flera år på Riagården hade han svårt att uttrycka vad han ville eller behövde, då det ofta inte fanns personal som förstod finska, berättar Mauno Rahikainen.