"När jag blir stor vill jag bli fotbollsproffs, kanske i PSG eller Djurgården", säger Avand Nabi (längst till vänster). Här bjuder Avand och hans lagkompisar i BK Sport 09 glädjescener efter en av årets seriematcher.
Mir Nabi, 2, sitter på golvet och tittar storögt in i surfplattan som lyser upp de runda kinderna. Han jollrar förtjust, lyckligt ovetandes om det svåra samtal som avhandlas vid bordet intill.
Elvaårige storebrodern Avand Nabi letar efter orden. Migrationsdomstolen skriver i sitt avslag på familjens överklagan att utvisningsbeslutet är "i enlighet med principen om barnets bästa".
– Jag har ju bott här i nästan nio år. Jag känner ingen i hemlandet. När folk frågar var jag kommer ifrån säger jag Sverige, jag tycker att jag är svensk. Att tvingas flytta skulle kännas som att dö, säger "barnet" själv.
Han är jämngammal med lillebrodern när han i mars 2012 kommer till Sverige från irakiska Kurdistan, sedan pappan Sherzad Haji fått jobb i Eskilstuna. Mamman Lolav Mohammed får arbete som personlig assistent och familjen finner sig snabbt till rätta på Norr, ett stenkast från Klosters kyrka.
Det tvååriga uppehållstillståndet förlängs med ytterligare två år, men när de ansöker igen blir det avslag. I februari 2017 söker familjen asyl.
Sommaren 2019, ett drygt år efter att lillebror Mir kommit till världen, avslår Migrationsverket familjens asylansökan. De åberopade skyddsskälen bedöms inte som trovärdiga. Synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter starka nog för uppehållstillstånd anses inte föreligga.
Avand har då hunnit bli tio år gammal och ska börja fjärde klass på Slottsskolan, där han gått sedan förskoleklass. I fotbollslaget BK Sport 09 har han utvecklats till en pålitlig anfallare – 20 mål på höstens fem matcher – och en omtyckt lagkamrat.
Föräldrarna överklagar och hoppas att Migrationsdomstolen ska se sonens anknytning till Sverige som en särskilt ömmande omständighet. Oron över framtiden behåller de för sig själva.
– Vi bestämde oss för att inte säga något till Avand. Vi ville skydda honom och tänkte att de skulle se att han hör hemma här där han är uppvuxen, har sina vänner, sin skola och sin fotboll.
Men domstolen delar Migrationsverkets bedömning. Avand har förvisso en stark anknytning till Sverige, resonerar man, men en ännu starkare sådan till sina föräldrar. Domstolen anser därför inte att han skulle "skadas i sin psykosociala utveckling" av att utvisas med dem. Överklagan avslås därmed "med beaktande av principen om barnets bästa och Barnkonventionen".
Bakom avslaget döljer sig dock en oenig domstol. Två nämndemän reserverar sig mot beslutet i en skiljaktig mening:
"Vi anser att det strider mot svenskt konventionsåtagande att utvisa Avand och han ska därmed beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 6 § utlänningslagen. Som grund för dem bedömningen menar vi att han, som är 11 år och har bott i Sverige i mer än 8 år, har fått en sådan anknytning till landet att det får anses stötande att utvisa honom till Irak."
Avand och lillebror Mir. "Jag tänker på mina barn. Hur ska deras liv bli där borta? Hur ska Avand, som levt hela sitt liv här, kunna leva där?", säger brödernas mamma Lolav Mohammed.
Den här gången har föräldrarna inget annat val än att förklara för sonen vad som väntar.
– När de berättade så trodde jag inte på dem. När jag fick läsa själv började jag gråta. Sedan blev det bara svart, säger Avand.
– Det var fruktansvärt. Han blev mycket dålig. Han slutade äta, grät, blev arg och kunde inte sova. Han frågade mig om och om igen – mamma, mamma, vad ska jag göra? Jag visste inte vad jag skulle säga till honom, säger Lolav Mohammed.
I skolan reagerar kompisarna med bestörtning. Chocken blir till ilska som snabbt omsätts i beslutsamhet.
– Många förstod ingenting. Avand är ju en av dem. De blev arga på allt och alla. Barn är väldigt rationella – det är statsministerns fel! De tyckte att så här får det inte gå till, vi måste göra någonting. Då kläckte de idén om en namninsamling, säger klassläraren Sofie Tennström.
Över 300 namn samlas in och lämnas över till familjens juridiska ombud tillsammans med ett stycke ur barnkonventionen och ett krav.
– Att Avand ska få stanna och att inga unga ska tvingas vara med om samma sak, säger klasskamraten Alexandra Abed.
Men klasskamraternas förhoppningar grusas. Migrationsöverdomstolen, högsta instans i migrationsärenden, beviljar inte prövningstillstånd. Utvisningsbeslutet vinner därmed laga kraft och kan inte längre överklagas.
Klass 5C på Slottsskolan startade en namninsamling till stöd för klasskamraten. Övre raden fr. v.: Lova Ek, Ornella Gihozo, Alexandra Abed, Molly Billberg Lövgren, Theodor Grape Ahrling. Mitten: Vakaris Perevicius, Melvin Grave Kretz, Adam Fahlén, Liam Larsson, Filip Pettersson, Adam Andersson, Jasmine Hussein, Fanny Lindholm. Främre: Petar Durovic, Avand Nabi, William Silva Wimark.
Familjens juridiska ombud Dayana Jadarian är kritisk till hur beslutet motiveras.
– Man tar inte hänsyn till Avand, hans känslor, hans drömmar, hans planer. Man ser inte honom alls, säger hon.
Den 1 januari blev FN:s barnkonvention svensk lag. Migrationsverket har varit noga med att poängtera att lagen inte ger barnet någon ny rätt att få uppehållstillstånd. Däremot ska man "tydligare identifiera, motivera och dokumentera de avvägningar" som görs för det enskilda barnet – och lägga större fokus vid att lyssna på vad barnet själv har att säga.
– De har inte pratat med mig. Ingen har frågat vad jag vill, säger Avand.
– När vi var på möte hos Migrationsverket fick han vänta utanför, säger Lolav Mohammed.
– Avand har inte fått yttra sig. Migrationsverket har inte ändrat sitt sätt i hur de hanterar ärenden som omfattar barn trots deras ambition och löften att göra så. Vi funderar på hur vi ska fortsätta kämpa för familjens rätt att stanna. Antagligen går vi till Europadomstolen, säger Dayana Jadarian.
Om Avand hade fått yttra sig, vad hade han sagt då?
Han funderar ett ögonblick och fattar sig sedan kort:
– Snälla, låt mig stanna hemma.
I morgon: Expert är kritisk: Dubbla budskap om barns rättigheter