Birgittas mor har nyligen fyllt 100 år. Hon är i det närmaste blind, har ont i armar och ben och har svårt att röra sig. Hon är mestadels sängliggande.
I 42 år har modern bott i sin lägenhet i Eskilstuna, sedan maken dog för sju år sedan med dagligt bistånd av dottern, själv 76 år.
– Jag har hjälpt henne med precis allt. Jag är själv i riskgrupp och har lyckats klara både mamma, som nu fått vaccin, och mig från covid-19 under ett år. Men nu orkar varken mamma eller jag ha det så här längre. Vi blev båda väldigt glada när kommunen erbjöd en plats på ett äldreboende.
Glädjen byttes dock snart mot nya bekymmer: Hur ska mamma komma till sitt nya hem? För modern bor en bit upp i ett hus utan hiss, och kan som sagt knappt stå på benen. Och från kommunens håll finns visst ingen hjälp att få.
– Hon kan tydligen inte få någon sjuktransport, enligt besked jag fått kan detta bara ordnas till sjukhus, eller mellan sjukhus. Och enligt senaste samtalen med kommunen kan mamma inte heller få åka färdtjänst en dag bara. Då måste vi fylla i blanketter och ansöka om färdtjänst, som då skulle kunna skicka en bil och en trappklättrare för rullstol. Mamma har ingen rullstol.
– Vi måste alltså ansöka om att få färdtjänst och sen ordna en rullstol åt henne, för att mamma ska komma ut ur lägenheten och till sitt sista hem i livet. Nu känner jag bara att jag inte klarar mer.
Sverige har blivit så byråkratiskt, och det är så många principer som ska hållas fast vid, konstaterar Birgitta.
– När vi ställde oss i kö för en plats på äldreboende gjordes en utredning och kommunen fick en omfattande redogörelse av mammas hälsoläge. Förra gången hon erbjöds en plats ringde de precis före en julhelg och vi fick tio dagar på oss att flytta in, det klarade vi inte och hamnade sist i kön igen. När vi nu till slut fick en plats vi kunde tacka ja till, kunde man inte bara ha frågat: "Och hur kan vi ordna transporten till boendet på bästa sätt för dig?"
– Vi har aldrig begärt kommunalt bistånd med någonting. Men visst är det fantastiskt; när livet börjar ta slut, då är allt omöjligt att få hjälp med. En 100-åring med alla sina problem ska alltså själv fixa det. Det är en stor skam att Välfärdssverige hanterar människor på det sättet, säger Birgitta.
– Alla; föreståndare på äldreboendet och kommunens distriktssköterska och biståndshandläggare, är väldigt trevliga och förstående. Och jag tror de gör vad de kan, men ingen har mandat att göra något för att hjälpa oss. Under mina sömnlösa nätter funderar jag hit och dit. Kan man få hjälp av Räddningstjänsten, som under övning "räddar" mamma? Birgitta försöker le lite ironiskt.
Birgitta heter egentligen något annat, och väljer att hålla sig och modern anonyma. Men tidningen har kontaktuppgifter för den som skulle vilja ge kvinnorna en hjälpande hand att klara flytten.
Johan Lindström är chef för kommunens vård- och omsorgsförvaltning. Han lyssnar på redogörelsen kring kvinnornas nödrop.
– Vilken absurd situation för dem, men den här familjen kan knappast vara ensamma om att hamna där. Självklart måste vi kunna hjälpa till, vår roll är att bistå och samordna invånarnas hjälpbehov.
– Nackdelen med ett samhälles rättssäkerhet är ju att det kan behövas ansökningar och beslut. Men det ska vi se till att underlätta, och jag förstår inte varför inte kvinnorna fått den praktiska hjälpen redan.