EU:s nya migrationspakt är en besvärlig historia. Kommissionens förslag har svårt att komma förbi ett grundläggande hinder: Ett utbrett politiskt motstånd i Europa att ta emot flyktingar. Oviljan gäller i olika grad och yttrar sig på olika sätt men genomsyrar det mesta av arbetet.
Det har hittills inte gått att skapa en fast rutin för omfördelning av asylsökande från gränsländerna. I stället har EU fått förlita sig på olika tillfälliga lösningar, där vissa villiga länder har ställt upp. Samtidigt har unionen lagt mycket kraft på att hålla asylsökande borta, bland annat genom avtalet med Turkiet.
Den politiken är en återvändsgränd. Hur svåra hinder EU än sätter upp för människor som söker sig till frihet och ett bättre liv, kommer många ändå att komma igenom. Det taggiga mottagandet av dem ger en permanent flyktingkris, inte minst i form av lägermisär.
För att komma framåt krävs kreativitet och ett politiskt skifte mot större öppenhet. Villiga EU-länder får gå före – avlasta gränsstaterna, omfördela asylsökande mellan sig. Samtidigt som EU fokuserar på ordnat, tryggt och rättssäkert mottagande, liksom på legala migrationsvägar.
Hittills har EU-parlamentet spelat en konstruktiv och pådrivande roll i detta. När vissa EU-länders hållning har låst Ministerrådet har parlamentet varit förnuftets röst.
Frågan är om det kommer att fortsätta så. Efter valet 2019 är parlamentet som helhet mindre liberalt i flyktingfrågor än tidigare. Härom veckan utsågs också Moderaternas förra partisekreterare Tomas Tobé (M) till parlamentets rapportör, eller huvudförhandlare, för migrationspakten.
Det är en roll som formellt ger begränsat utrymme till partipolitik. Huvudförhandlaren måste jämka samman olika viljor och tala för hela EU-parlamentet gentemot Kommissionen och Ministerrådet.
Men rapportören måste även vilja något. Här är Tomas Tobé en riktig bock till trädgårdsmästare.
I februari, när Kommissionen fortfarande arbetade med sitt förslag till migrationspakt, höll Tobé fast vid idén att asylprövning kunde ske utanför EU:s yttre gräns. Detta har diskuterats i EU-systemet och för länge sedan avvisats som orealistiskt.
För det första finns det inga grannländer till EU som vill ha den typen av mottagningscenter/läger på sitt territorium. För det andra: Om sådana läger på något mirakulöst sätt skulle sättas upp, har EU ingen möjlighet att garantera att de asylsökandes rättigheter respekteras där och att det inte begås övergrepp när människor ska hindras att ta sig till lägren. Erfarenheten är ju att inte ens mottagningscentren innanför EU, som de på de grekiska öarna, och gränshindren mot dem helt och fullt hanteras i enlighet med unions- och internationell rätt.
För det tredje kvarstår problemet att invånarna i de hypotetiska lägren som beviljas asyl måste ha någonstans att ta vägen. EU:s regeringar har inte sprungit benen av sig för att erbjuda skydd till folk som har konstaterat skyddsbehov men inte befinner sig på EU:s territorium. 1,5 miljoner personer är av UNHCR klassade som i omedelbart behov av vidarebosättning. Förra året fick enbart fem procent flytta till ett mottagande land. Cirka 30 000 togs emot i Europa, jämfört med drygt 200 000 som fick asyl efter att själva ha tagit sig hit.
Moderaterna har för övrigt antytt att den svenska flyktingkvoten på 5 000 personer per år är för stor.
EU-kommissionens förslag till pakt innehåller ett förslag om snabb asylprövning i mottagningscenter i gränsländerna. Förra veckan meddelade Grekland, Italien, Malta och Spanien i ett gemensamt och ovanligt rakt uttalande att de inte vill vara med om något sådant. ”Att sätta upp stora, stängda center vid de yttre gränserna är inte acceptabelt”, skriver de.
De vet allt för väl att förslag på snabba asylprocesser vid gränsen bygger till stor del på önsketänkande. Följden kan bli överfulla läger. Gränsländerna vill därför att det absoluta flertalet av dem som kommer ska vidare till andra EU-länder för asylprövning.
Tomas Tobés idé på den punkten är att inget EU-land ska tvingas ta emot några asylsökande. Det hade varit en acceptabel hållning om han samtidigt hade argumenterat för ett ökat frivilligt mottagande. Hans åsikt är den motsatta: minskad invandring till EU.
Metoderna att åstadkomma det är asyltak och samarbete med ursprungsländer vars medborgare söker sig EU utan att ha asylskäl. Dessa länder ska förmås hindra folk att resa ut. Biståndsmedel ska användas som morot och piska.
Det är svårt att hitta exempel på att sådana metoder fungerar, bland annat eftersom dessa länder tjänar mer på att deras medborgare klamrar sig fast i Europa och skickar hem pengar, än vad de får via bistånd.
Därutöver kvarstår frågan om hur de människor som har rätt till skydd ska hanteras.
Det bör inte helt uteslutas att Tomas Tobé kan axla sin nya roll på ett konstruktivt sätt. Allt som i den här frågan har kommit ur hans mun hittills är dock vanlig moderat politik av senare års snitt. Den ger Tobé och hans parti en del inrikespolitiska poäng, men håller kvar EU i den migrationspolitiska återvändsgränden.
