Ann-Margret försvann spårlöst från Strömkärr, Julita, på kvällen den 22 juni.
Plymspirean och kaprifolen, vallmon och pionerna blommar. Runt stugan, som är Lars och Ann-Margrets sommarhus sedan åtta år tillbaka, står blomdoften och skogen tät.
Härifrån försvann Ann-Margret spårlöst för sju dygn sedan.
– Vi åt middag vid 19. Sonen med barn hade just kommit, det hade Ann-Margret sett fram emot länge. Hon var vid gott mod och var vid gäststugan där Stefan, sonen, bäddade och hon skojade med dem. Jag diskade efter middagen, då var hon i trädgården, berättar maken Lars.
Vid 20-tiden undrade han var Ann-Margret var, han såg henne inte i trädgården. Han ringde bort till sonen, som sett henne på vägen alldeles nyss. Lars har några gånger åkt och plockat upp sin fru, när hon gått på promenader på kvällarna. Han tog bilen nu med och åkte iväg. Han åkte bort till stora vägen, ända bort till Äs, han körde en fyrakilometers runda där familjen brukar jogga, han tittade i grannträdgårdar. Även sonen tog bilen och började leta.
– Om hon gått härute hade vi sett henne. Några grannar såg henne strax före 20. De var på väg ut för att hälsa, men innan de hann ut vände hon och gick mot vårt hus igen. Några andra grannar sa att någon varit framme och tagit i handtaget på deras hästvagn under kvällen, de har en lampa som tänds, säger Lars.
Vid 22-tiden ringde Lars polisen. Bara någon vecka tidigare försvann Ann-Margret också, då i Fruängen strax utanför Stockholm, där paret annars bor. Då hittades hon efter en och en halv timme av polisen. Efter samtalet till 112 förra måndagen drog det stora sökandet i gång. Helikoptern surrade över grantopparna, Missing peoples gula västar syns längs 56:an.
– Uppställningen från polisen, Missing people, hemvärnet, grannar, alla, har varit helt enorm. Jag är rörd av det, säger Lars.
Ann-Margret har Alzheimers. Diagnosen fick hon 2018.
– Jag tycker att det har försämrats drastiskt under våren. Hon har inte velat ta sin medicin, men det har varit svårt att resonera sig fram med henne, berättar dottern Sarah, som med sin familj rest ned till Julita.
Medicinen slutade Ann-Margret ta i februari. Lars har resonerat och övertalat, tjatat om att hon ska ta den. Ibland har Ann-Margret varit irriterad på honom för det, berättar han.
Ann-Margret utan medicinen har varit mer rastlös, tycker han. Ibland har hon sagt att det varit tråkigt på torpet, hon har velat åka iväg. När han frågat vart har hon inte vetat. Skogen har hon tyckt om, men inte att gå i, snarare att beundra på lite håll.
– Promenera i skogen har aldrig varit hennes grej, säger Lars.
Men ändå, funderar Sarah, om Ann-Margret gått längs vägen, som hon föredrar, kommit vilse och velat hem, har hon kanske genat genom skogen?
Maken Lars och dottern Sarah, liksom resten av den nära familjen, lever i ovisshet sedan Ann-Margret försvann för en vecka sedan.
Lars och Sarah grubblar vidare. Göteborg finns med i tankarna, där växte Ann-Margret upp. Men hon har ingen där som hon skulle hitta till. Har hon gått till familjens gamla radhus i Vårberg utanför Stockholm? Har hon tagit bussen någonstans? Har hon liftat? Sonen Stefan är ute med Missing people och letar. Svärsonen Johan har gått längs 56:an och letat i vägkanterna. Kanske har Ann-Margret blivit påkörd av en smitare? Men många scenarier känns osannolika, som att mamman skulle lifta, tycker Sarah.
– Men hela det här är ju osannolikt. När de sökt så mycket och hon inte hittas blir det osannolika mer sannolikt.
Hon tänker, att någon kanske sett Ann-Margret, utan att förstå att det var hon, eller att någon skjutsat henne någonstans, som nu skäms över att inte ha berättat genast.
– Om vi bara kunde få något slags tips. "Vi såg en kvinna där". Då kan vi ju leta där. Vi kan inte leta överallt samtidigt. Någon måste ha sett henne. Man måste inte ens berätta vem man är för att tipsa.
Vid midsommar var Ann-Margret ute och flyttade grannarnas soptunnor efter sophämtningen. Nu tänker sonen att någon kanske fått sin tunna flyttad och att det kunde vara en ledtråd.
Lars har själv gått ut på kvällarna, med en flaska vatten och några äpplen, om han skulle hitta Ann-Margret.
– I början tänkte jag att hon dyker upp när som helst. Nu har jag nästan gett upp hoppet.
Han grämer sig för att han var inne och diskade, och inte var ute med Ann-Margret i trädgården förra måndagen.
Svärsonen Johan säger att de försöker tänka att det är sjukdomen som gått iväg med henne – Ann-Margret själv skulle inte ge sig iväg från familjen.
Sarah instämmer:
– Alzheimers kan ge nedstämdhet. Men det är snarare tvärtom, hon är glad och positiv. Hon är otroligt fin med barnbarnen och oss andra. I hennes liv är det familjen som är viktig. Det finns inte en susning att hon frivilligt skulle vara borta.