Gör inte kommunerna till pandemins syndabockar

Att kommunerna fick ansvaret för äldreomsorgen var en avsevärd förbättring jämfört med de långvårdskliniker som landstingen tidigare ansvarade för.

Att kommunerna fick ansvaret för äldreomsorgen var en avsevärd förbättring jämfört med de långvårdskliniker som landstingen tidigare ansvarade för.

Foto: Kallestad, Gorm

Lördagskrönika2020-07-04 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Varför är äldreomsorg kommunalt ansvar?

Frågan kan ställas på annat sätt: Skulle det bli bättre om chefer, ekonomiavdelningar och politiskt ansvariga fanns långt bort från de äldre, deras anhöriga och lokal vårdpersonal?

En kvalitetskontroll av äldreomsorgen som inte ska underskattas är just att den är lokalt styrd. De som har ansvaret står till svars inför lokala väljare i kommunala val. Väljarna är till stor del de äldres nära anhöriga, vänner och grannar.

En stor verksamhet kan aldrig gå helt fri från personal- eller kvalitetsproblem. Men de äldre i en kommun är en stor del av befolkningen, och tillhör alla samhällsklasser och geografiska områden. De är ingen liten, utsatt grupp som många gärna blundar för. Verksamheten kan inte försummas eller misskötas allvarligt utan att lokala väljare märker det och reagerar.

Inte bara under en pandemi, utan även på många andra sätt, är samtidigt lokal äldreomsorg beroende av samverkan med sjukvården och stöd från utbildningsväsendet samt statliga utjämningssystem och myndigheter.

En del stödfunktioner behöver organiseras på region- och riksnivå eller med centrala avtal och riktlinjer. Dit hör förberedd krisorganisation och beredskapslager för krig, epidemier och andra svårare nödlägen. Dit hör också krislägesavtal mellan arbetsmarknadsparterna för vårdpersonalens tjänstgöringsplikt och lönetillägg i allvarliga nödlägen samt liknande avtal eller föreskrifter om att privata vårdbolag i sådana lägen måste ställa upp eller släppa från sig personal.

Båda slagen av avtal verkar ha varit på plats, men bara delvis behövt användas formellt. Yrkesetiken i vårdyrkena är stark, personal har slutit upp och bytt arbetsuppgifter till infektions- och intensivvårdskliniker.

Värre var det med såväl förberedd bemanning av smittspårningsorganisation som större lager av skyddsutrustning för lägen med stor och farlig smittspridning. Inget av detta kan kommunerna lastas för.

Innan man lägger skuld på kommuner och deras anställda bör man också tänka på att ett nytt virus med den smittsamhet och farlighet det nu är fråga om ofrånkomligen gör äldrevård mycket utsatt, oavsett driftform eller huvudman. Till särskilda boenden flyttar äldre då de är mycket bräckliga och ofta multisjuka.

Det är ständig personalkrävande omvårdnad, och personal måste röra sig mellan hem och arbetsplats och mellan olika vårdtagare. När corona spreds fort ute i samhället var risken mycket stor för smitta, särskilt när det först fanns blottor vad gäller skyddskläder och skärpta hygienkrav. Att följderna blivit lindrigare ifall äldreboendena varit regionägda eller rentav statliga är mycket osannolikt. Inte heller verkar det vara skillnad mellan kommunal och icke-kommunal drift.

Ändå påstås kommunalt ansvar, och graden av kommunal sjukvårdskompetens, vara en viktig förklaring till hur äldrevården drabbats. Det finns dessutom en debattlinje om att regionernas hela sjukvård skulle förstatligas. Detta är inget trovärdigt hinder mot att epidemier drabbar äldreboenden. 

Men centraliseringens vindar blåser ofta starkt i politiken. Fast det är lite väl lättvindigt att försöka intala personal och fackförbund att irritationen över besparingar, personalavdelningar och ekonomer skulle kunna elimineras om budgetansvaret centraliserades, kanske ända bort till Stockholm.

Att kommunerna fick ansvar för hela äldreomsorgen berodde på den ledsamma erfarenheten av den tidigare ordningen med landstingsdrivna långvårdssjukhus – och långvarigt kvarboende även på akutsjukhus för äldre patienter som inte längre behövde sjukhusvård. 

Överflyttningen till samlat kommunalt ansvar, som ska få stöd av landstingsläkare, beslutades för drygt 30 år sedan i samverkan mellan socialdemokrater och liberaler. Det var en av de större förändringar som gjorts i offentlig sektor och blev startskottet för en mycket stor kvalitetshöjning, där trista flerbäddsbostäder på långvård har ersatts av boendemiljöer med långt bättre standard.

Att den reformen anklagas för att ha orsakat en sårbarhet vid epidemier är inte rimligt. Däremot har balansen i sjukvården länge förblivit sned, mellan sjukhus och primärvård, som finns närmast patienten och behöver stötta kommunernas medicinskt ansvariga sjuksköterskorna inom äldrevården. Det som behövs är en stärkt primärvård med fastläkare som har nära kontakt med äldrevården.

Närhet till patienten, inte centralisering av huvudmannaskap, är rätt recept.  

 .
.