Att ta steget från en kriminell miljö för ungdomar är svårt. Det handlar dels om status men det finns också en hotbild.
Mimmi Westanau är chef för resursenheten ungdom och familj på socialförvaltningen. En enhet som tar sig an fall där unga mellan tolv och 18 är i behov av stöd. Inte alltid med kriminella förtecken, men det är heller inte ovanligt.
– Det förekommer samtal med ungdomar som känner sig pressade att utföra visa tjänster. De känner sig hotade och stressade, säger Mimmi Westanau.
Det är ofta familjer som kontaktar resursenheten med anledning av oro för sitt barn. De är oroliga över att barnet har ändrat livsstil, skaffat en ny umgängeskrets, slutat sköta skolan, plötsligt fått nya dyra skor och kläder som föräldrarna inte köpt och kommer hem sent. Signalerna är många men ropet på hjälp kommer ofta när vägen ut är lång.
– Vi kan ibland se signaler men när vi frågar föräldrarna så säger de att det inte är någon fara. De vet mer men det är svårt för dem att berätta och de vill hantera det själva, vilket många så klart kan. Det kan vara svårt att veta vad som är normalt ungdomsbeteende och vad som är för mycket, säger Mimmi Westanau.
Hon tror inte att någon förälder håller tyst av ondo. Hon ser det snarare som ett sätt att skydda sitt barn, att sköta det själva utan att blanda in socialtjänst och polis.
– Det kan kännas för stort och skamligt, säger Mimmi Westanau.
– Vi har hjälp många att bryta negativa mönster och det finns så många familjer som lyckas hitta sätt att ta sig ur, det är naturligt att ibland behöva stöd i livet. Finns inget skamligt med det, fortsätter hon.
Att ungdomarna inte vill prata är nästa stora hinder. Ibland berättar de vissa delar, som att de känner sig pressade eller att det finns någon som inte låter dem vara. Men att få hela bilden är svårt och att få dem att vittna eller polisanmäla näst intill omöjligt. De vistas i en miljö som präglas av stark tystnadskultur och status.
– De här ungdomarna ser stora vinster i att vara i det här sammanhanget. Det är äldre personer de ser upp till som kanske har snygg bil, pondus och många kompisar. De anses coola och de har ett våldskapital, säger Mimmi Westanau och säger vidare.
– Jag önskar att fler föräldrar och ungdomar vågade berätta, och det finns hjälp att få. Det finns så många valmöjligheter i livet och vi har både erfarenheter och kompetens att göra positiva skillnader.
Samtidigt finns det en hotbild.
– Det finns mycket koder, de är rädda för att prata. Vi har varit med om att föräldrar, syskon och andra anhöriga har blivit hotade. Då tystnar man, säger Mimmi Westanau.
Det har funnits fall där hotbilden varit så stor att ungdomar har flyttats från stan med skyddad identitet. Men att bryta upp från en kriminell livsstil är svårt, speciellt om man bor i ett utsatt område.
– Det går att jämställa med ett missbruk, man kan ta steg i rätt riktning med risken för återfall är stor. Om man inte kan gå utanför dörren utan att någon är på en så är det tufft och det är inte lätt att bryta upp en hel familj och flytta, säger Mimmi Westanau.
Trots att kampen mot de mörka krafterna är tuff finns det också många ljuspunkter.
– Vi träffar också modiga och kloka ungdomar och föräldrar, varje dag får vi ta del av deras livsberättelser och som tillsammans hittar vi andra strategier som passar för att de ska må bättre och lyckas bättre i livet, säger Mimmi Westanau.
Christina Andersen har jobbat på socialförvaltningen i Eskilstuna i tio år, i dag är hon chef för enheten för förebyggande arbete. Den första anhalten i ett omfattande pussel av insatser för att stävja kriminalitet bland unga.
– Vi har långt tillbaka sett gängbildningar och kriminalitet ner i åldrarna på olika sätt. Jag upplever inte att det har blivit värre, men det har blivit ett tuffare, ett hårdare klimat, säger Christina Andersen.
Redan när barnen är mellan noll och sex år påbörjas kommunens förebyggande arbete mot ungdomsbrottslighet. Då handlar det om stöd till föräldrar för att ge barnen bästa tänkbara förutsättningar.
Det förebyggande arbetet börjar på familjecentralen där är barnen mellan noll och sex år. Det handlar bland annat om stöttning till föräldrar som har svårt att anknyta till barnen, tips, råd, samtal och ledarskapsutbildningar.
– När vi får in ungdomar till oss kan vi snabbt se att det har brustit på vägen. Vi vill komma in tidigt, innan problemen uppstår, säger Christina Andersen.
Föräldraskapet, familjesituationen och skolan är tre nyckelpunkter. När de brister skapas en grogrund för utanförskap – och en rekryteringsbas för kriminella nätverk.
– Vi ser barn som är tolv till 16 år som på olika sätt begår brott och är involverade i kriminalitet. Inte sällan finns det äldre i bakgrunden som har en vinst i att fördela uppgifterna, säger Christina Andersen.
För att vinna kampen mot gängkriminaliteten krävs ett brett samarbete slår Christina Andersen fast.
– Vi kommer inte åt det själva, vi måste samverka med skola, polisen, kultur och fritid och ha en god relation med föräldrar. Vi måste stoppa våldet och återerövra det offentliga rummet. Men det är starka makter vi slåss emot och det krävs komplexa insatser, säger Christina Andersen.