Polishelikoptrar och insatsstyrka deltog i den stora insatsen.
Gisslandramat, när två kriminalvårdare togs som gisslan, pågick under stor del av onsdagen. Vid 12-tiden kom det första larmet om händelsen, runt kl 19 släpptes en ur gisslan och det hela var helt över några timmar senare. Ingen kom fysiskt till skada vid händelsen.
Linköpingspolisen Dick Steisjö, utryckningspolis vid Polisen Öst, blev inringd runt klockan 13 och fick bege sig till Eskilstuna. Att förhandla med gisslantagare hör inte till hans vardag, även om det inte var första gången som Dick Steisjö befann sig i en förhandlingssituation av det här slaget
– På nationell nivå jobbar man mera med sådana här ärenden. Men på regional nivå är det väldigt ovanligt att en sådan här situation uppstår.
Vad kan man förhandla om? Eftergifter är väl omöjligt utan att göra kriminalvårdspersonal till potentiella gisslanoffer i fortsättningen?
– Som förhandlare rättar vi oss efter de beslut som polisinsatschefen tar. Men en förhandling handlar om att prata med personen i fråga. Försöka förstå vad syftet med situationen och varför den har uppstått och därigenom kunna påverka åt det håll som insatschefen beslutat om. Man blir en del av hela polisinsatsen, inte lösningen på den.
Hur tänker man kring de personer som är gisslan?
– Oftast är polisinsatsen inriktad på att de som är offer i situationen, också är de man månar mest om. Vi vill se till att de får de bästa förutsättningarna för att klara sig. Det är en enorm anspänning. Men det gäller att prata med den som tagit gisslan och se till att personen inte skadar gisslan.
Pratade du med gisslan också?
– Nej, det gjorde jag inte. Som jag förstod så skedde de mesta samtalen med gisslantagarna.
Vad krävs för att en person ska göra ett så bra jobb som möjligt i en sådan här pressad situation?
– Jag skulle säga tålamod och empati.
En stor insats pågick på Hällbyfängelset utanför Eskilstuna.
Hur förhandlar man med personer som kanske inte har något att förlora på att ta gisslan och till och med skada dem?
– Självklart är det svårare om en person anser sig inte ha något att förlora. Då måste man jobba med det. Man kanske ändå kan hitta saker som personen faktiskt kan förlora eller försöka hitta syftet med agerandet och försöka jobba från det. Ibland ställs det orimliga krav, men ibland ställs det också rimliga krav som man kan tillmötesgå för att se till att de som är brottsoffer får den hjälp de behöver.
Vad tror du om utvecklingen på svenska fängelser, kommer situationer som denna att öka eller minska?
– Svårt att säga. Svensk kriminalvård ligger ganska långt fram i sitt säkerhetsarbete och är också vana att läsa av situationer som kan bli farliga och hantera dem.
Det sägs ibland att fängelser inte ska vara helt hundraprocentigt säkra, eftersom det gör att hoppet försvinner för de intagna och ökar därmed risken för personalen, hur ser du på det?
– Svårt att säga. Men tar man bort allt hopp för en människa så mår personen inte särskilt bra. Tittar man på den svenska modellen, så är hoppet att man faktiskt får komma ut i frihet efter avtjänat straff. Det flesta har ju tidsbegränsat straff och avtjänar inte heller hela. Men även livstidsdömda brukar så småningom få ett tidsbegränsat straff. Jag tror att den modellen är den rätta. Men sedan kan det finnas individer som måste förvaras för allmänhetens säkerhet, den aspekten får inte glömmas bort.
De två gisslantagarna anhölls på onsdagskvällen misstänkta för människorov.
Räddningstjänst, ambulans och polis. Onsdagens insats klassades som en särskild händelse.