Gipsad hand. Özcan Melkemichel 2012 när han tränade Syrianska.
Özcan Melkemichel vet vad som krävs för att nå framgångar.
Men det kunde lika gärna blivit en fortsättning inom frisöryrket om det inte varit för att Syrianska i mitten på 90-talet velat att han skulle bli sportchef för klubben efter att han avslutat sin egen spelarkarriär.
– Frisör är mitt yrke i grunden och jag hade länge en egen salong i Hagsätra. Men sedan tog fotbollen för mycket tid.
Och tur är väl att saxen fick vila.
För när han går in för något vill han alltid göra det till 100 procent.
– Nuförtiden klipper jag bara min son, säger Özcan och skrattar.
Hans resa började i Midyat i sydöstra Turkiet. När han var två år valde familjen, som har en historia av kristen tro, att lämna sitt hemland för att bosätta sig i Tyskland där hans pappa och farfar sedan tidigare var gästarbetare. Några år senare hamnade familjen i Sverige efter att hans farbror lockat dem till Södertälje.
Då var Özcan sju år och en helt ny värld öppnades.
– Jag hade aldrig sett en hiss tidigare. Att växa upp som barn i Sverige var fantastiskt och vi kom hit i en tid då det fanns medmänsklighet. Man kände sig väldigt välkommen och jag minns att de tog hand om mig i skolan.
Snart kom också fotbollen in bilden.
1977 bildades Syrianska FC där pappa Fikri var en av grundarna.
Det blev naturligt att laget bar namnet på folkgruppen. Özcan började som pojklagsspelare och var några år senare med på klubbens vandring från division sju till Allsvenskan. Först som spelare, sedan som sportchef och slutligen som tränare.
2005 var året då han, långt efter avslutad spelarkarriär och en tid som sportchef, tillfälligt fick hoppa in som tränare. Det tillfälliga blev permanent och vandringen uppåt började och som till slut resulterade det i ett allsvenskt avancemang 2010.
Spelare som var med på tåget då var bland andra Suleman Sleyman, Abgar Barsom och Peter Ijeh.
– Det var en fantastisk resa som jag kan tänka på än i dag. Allt runt omkring klubben var så bra, vi hade stort stöd och mycket publik på matcherna.
Under en tid i Syrianska hade du en gipsad hand. Det var inte bara guld och gröna skogar?
– (Skratt) Nej. Jag var väl lite förbannad för att vi släppte in ett onödigt mål någon gång. Ibland tar känslorna över och jag valde att sätta handen hårt någonstans...
Vad gör dig irriterad?
– Inte så mycket egentligen. Jag är en känslomänniska, jag kan brusa upp på en sekund för att ha glömt det i nästa. Men jag måste vara engagerad, om jag inte är det kommer jag att sluta med fotboll.
Samma år som Özcan lämnade Syrianska 2013 ramlade föreningen ur Allsvenskan och befinner sig nu i division 2 precis som IFK Eskilstuna och City.
– För mig var 2013 faktiskt den första gången som jag åkte ur en serie som spelare eller ledare. Då var jag färdig. Jag kände bara att jag inte hade mer att ge klubben som jag älskade.
Özcan var då beredd på att ta en paus från fotbollen men så dök ett annat erbjudande upp 2014.
– En nära vän ringde mig en dag och frågade, "kan du tänka dig att jobba för en klubb i division 1".
Özcan var inte speciellt intresserad men lovade i varje fall att ta en kaffe och höra på vad de hade på gång. Det handlade om ett nytt projekt och sånt har alltid intresserat. Han mötte upp en viss Alex Ryssholm och den ryske affärsmannen hade en vision om att göra en ny idrottsanläggning i Solna.
– Han hade köpt mark och visade upp ritningar. Jag tänkte, det här låter verkligen jätteintressant. Många allsvenska klubbar hade blivit avundsjuka på en sådan satsning.
Det var mycket skriverier i tidningar om föreningen som på den tiden hette AFC United och höll till på Skytteholm. Men Özcan fick en annan bild.
– Det blir ofta så när man träffar personerna.
Att Ryssholm inte fick något bygglov är en annan historia men han lovade i varje fall en satsning vilket var startskottet på resan – Özcan och AFC.
Trots en tuff start med bara ett fåtal spelare på de första träningarna lyckades klubben få fart på grejerna och vann division 1 redan första året. Efter två säsonger i Superettan säkrades 2016 avancemanget till Allsvenskan.
2016 var Özcan Melkemichel med och tog AFC till Allsvenskan.
– Kort efter säsongen hörde Djurgården av sig och gav mig ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till.
Samtidigt som AFC då var nya i sin hemstad Eskilstuna hade Özcan lyckosamma år i Djurgården – en tredjeplats i Allsvenskan 2017 och ett cupguld 2018.
– Jag är nöjd med det jag gjorde i Djurgården. De hade inte haft en så bra placering på tio år. Samtidigt fick vi ärva många i truppen från Pelle Olssons tid. Med all respekt för Pelle, jag gillar honom och han är otroligt fotbollskunnig. Men han spelar på sitt sätt. Vi har ett annat.
Du säger vi?
– Det är ju Ivan (Ristic). Han spelade i Syrianska under flera år men slutade 2012. Sedan dess har han alltid varit min assisterande.
Är ni lite som Svennis och Tord Grip?
– (Skratt) Kanske det.
Sedan hände det som Özcan beskriver som sitt livs stora misstag.
– Jag fick ett tränarjobb utomlands och det var mycket pengar med i bilden – pengar som inte finns inom fotbollen i Sverige. Jag såg fram emot att testa på att jobba utanför landets gränser. Allt var i princip klart så jag tackade nej till en förlängning med Djurgården.
Men.
– De lurade mig helt enkelt. Jag är van att lita på folk och hade papper på allt och kunde gå vidare och anmält dem till FIFA. Processen kanske hade tagit två år så jag kände att jag skiter i det. Det var ett dåligt beslut för mig personligen för hade jag valt att gå vidare med det så hade jag suttit i en annan sits idag.
Özcan tog ett sabbatsår även om det fanns intresse från andra klubbar. Inget lockade.
Vad gjorde du under tiden?
– Vad gjorde jag? Jag tog hand om mig och familjen. Jag började motionera och besökte olika klubbar för att få lite nya idéer, främst turkiska klubbar. Jag gjorde i princip det jag ville även om det inte blev något tränarjobb. Det var ett riktigt skönt år där jag fick ny kraft.
Funderade du på att gå tillbaka till frisöryrket igen?
– Nej, nej, nej (skratt).
Sedan hörde AFC av sig igen. Laget hade året innan åkt ur Allsvenskan men ville tillbaka.
– Jag trodde det skulle bli en annan typ av satsning. Det får klubben själv berätta om men ekonomin var väl inte lika bra som man hade trott. Vi fick anpassa oss vilket jag snabbt också förstod. Sedan kom det här med covid-19 då vi hade 13 spelare som insjuknade varav nio av dem var tilltänka startspelare.
Förlusterna radades upp. En efter en.
– När vi förlorade under våren var det inget snack. Vi orkade bara i 60 minuter. Jag är inte van att förlora på det sättet men det är också en lärdom jag tagit med mig. Det är ändå jag som ledare som måste stå där inför en grupp och ingjuta mod.
– Vi tvingades använda flera spelare som egentligen inte var redo. Ett exempel är Gustav Jarl, en jättefin kille. Han var verkligen inte redo för 90 minuter, men stackaren var tvungen. Vi visste att han hade haft problem med skador och knappt tränat men vi hade knappt fullt lag. Ljumsken gick också sönder för honom i en match. Det var otroligt smärtsamt att se.
AFC tvingades ta in akuta spelarlösningar under sommarfönstret och Özcans rökpauser efter matcherna blev allt fler. Det var först på slutet som klubben klarade nytt kontrakt.
Hade du någon gång under säsongen tankar på att lämna?
– Nej. Jag fungerar inte så. Varför skulle jag lämna? Jag hade sådan tro på att vi skulle fixa det.
När årets säsong i Superettan snart drar igång har AFC, precis som tidigare år, haft stor omsättning i truppen. Det är många nya ansikten som klubben hittat från de lägre divisionerna men även ett par i Allsvenskan.
– För att bygga upp vår ekonomi måste vi göra smarta värvningar. Så får alla bara vara friska finns alla möjligheter att vi kan hamna högt upp i tabellen.
Cupguldet 2018 med Djurgården firade Özcan Melkemichel med en cigarr.
Målsättning med säsongen 2021 då?
– När jag kom hit förra året hade jag en målsättning att vi skulle ta oss upp andra året. Men vi kan inte hålla på att byta ut 12–13 spelare varje säsong. Bygger vi på sikt tror jag att vi kan ta oss upp till Allsvenskan under en treårsperiod och då har vi också tre år på oss att rätta till en hel del av det ekonomiska så att vi kan göra en satsning.
Hur delaktig är du i alla värvningar?
– Jag var ganska delaktig under den första delen förra året men inte efter sommaren. Ibland måste du acceptera när klubben väljer att gå en väg. Nu är det Jawad (Al Jebouri) som är sportchef och vi har en bra dialog vilket jag tycker är sunt. Sedan kan du alltid tycka olika men i slutändan gör vi en samlad bedömning och det är så det ska vara.
Vem är den bästa spelaren du tränat i AFC?
– Mohamed Buya Turay är en, Filip Rogic en annan. Sedan tycker jag även att Othman El Kabir och Omar Eddahri hade en hög nivå.
Vill du ha tillbaka en spelare som Omar?
– Det är inte samma Omar nu som då. Han har tyvärr inte haft någon kontinuitet med speltid under de senaste åren.
Önskespelare då?
– Någon av bröderna Michel hade varit bra om man ska vara realistisk.
Vad gör du på en ledig dag?
– Då går jag ner på stan och träffar vänner. Sedan blir det en del tid med familjen också men en helt ledig dag från fotboll – det är sällan.
Till sist, många har sett att du har lite ritualer för dig innan match?
– Jag ber alltid Fader vår innan match. Jag är stark i min tro. Den ger mig både kraft och lugn i både bra och svåra stunder.
Under måndagskvällen premiärspelar AFC borta mot Västerås med start 19.00.