Sällan har frånvaron av ett statligt ansvar för landets sjukvård och åldringsvård framstått så tydligt som nu.
Som framgår av chefredaktör Eva Burmans krönika i Strengnäs Tidning den 25 november 2020 om IVO:s förödande kritik mot svensk sjukvård. Hennes krönika: ”För vems skull har svensk sjukvård offrat de äldre?”
Framgår en förödande kritik: ”Svensk sjukvård har offrat de äldsta under pandemin. Jag gissar att det här är modern tids största skandal. IVO:s granskning landar i en förödande kritik mot regionerna som har huvudansvaret för svensk sjukvård."
För många av oss äldre var det med stor förvåning som man överförde vården från staten till kommunerna, som uppenbarligen knappast kunde förväntas besitta samma kunskapskapital som landets centrala elit på området. Den satt huvudsakligen i dåvarande Medicinalstyrelsen, som lades ner 1968.
Verkligheten har också hela tiden visat kommunernas skiftande kompetenser på området och skillnaderna i behandlingskvalitet och väntetider har varit pinsamt olika i hela landet. Något som alla våra politiska partier försäkrat inte skulle få förekomma i vårt demokratiska system. Ja nu har till slut ändå statistiken och expertisen tillåtits låta sina resultat komma till allmänhetens kännedom. Något som rimligen borde tvinga ansvariga politiker att låta huvudansvaret för vården återgå till central styrning.
Landets elit på det medicinska och psykologiska området. Återinrätta Medicinalstyrelsen!
Som ”lök på laxen” fick jag i dag information från Svenska Kyrkans församlingshem i Stallarholmen att de nu kommer att upphöra med sin föredömliga hjälp med inhandling av mat och mediciner till gammalt folk på grund av sin höga sårbarhet för pandemin-smittan, som ju knappast minskat idag.
Så motivet för församlingens beslut i frågan är gåtfullt.