Den här gången samlades 150 personer i ett utvidgat välfärdsuppror, som även innefattade protester mot nedskärningar i skola och förskola, inkomstkrav hos de kommunala bostadsbolaget, tuffa sparkrav på socialtjänsten och en eftersatt äldreomsorg.

– Det är så jävla illa ställt nu. Beslutsfattarna har redan kramat ur det sista. Vi går redan på knäna och så förväntas vi börja springa, säger en kommunanställd som vill vara anonym.

Den rösten överensstämde ganska väl med socialarbetaren Robin Larsson, som arbetat fyra år som familjebehandlare. Han var manifestationen första talare och inkasserade en rad applåder efter sina metaforiska skildringar av läget i socialtjänsten.

– Det har långsamt blivit sämre och det har pågått en längre tid. Det senaste beslutet från majoriteten, att stärka kommunens budget genom att sälja delar av sitt eget bostadsbestånd, slår hårt mot människor som söker sig till oss, säger han.

Robin Larsson uppfattar att politikerna ställer socialtjänsten mot äldreomsorgen och skolan när det gäller att fördela budgetpengar.

– Vi matas hela tiden med budskapet att vi får för mycket resurser och att "nu gäller det att alla springer lite fortare". Det speglar inte verkligheten och det går ut över både medarbetare och brukare.

Han ser med oro på konsekvenserna av kommunens privatisering av bostäder i redan marginaliserade områden.

– Vi kommer snart behöva hjälpa folk att hitta bostad i stället för att lägga tid på uppgifter som att stötta föräldrar, träna unga i känslokontroll och genomföra pedagogiska insatser, säger Robin Larsson.