Statsminister Stefan Löfven (S) sade det som behöver sägas i sitt korta tal på söndagen: Smittspridningen har åter tagit fart i Sverige. Pandemin kommer att vara med oss länge. Var och en har ett ansvar för att skydda sig själv och andra. Men allt är inte nattsvart och det kommer att bli bättre.
Det sista förmedlades i tre meningar: ”Sjukvården och omsorgen fungerar, trots allt. Hus och vägar byggs, trots allt. Våra barn får utbildning och lust att lära, trots allt.”
Det är viktigt. Hoppet och förmågan att se ljuspunkterna gör det lättare att härda ut, fortsätta begränsa sig i sin vardag utan att gräva ner sig i ett mentalt mörker.
Ett sådant förhållningssätt behövs, för detta kommer att ta lång tid. Inskrivningarna i intensivvården är nu på samma nivå som de var i maj, om än en bra bit ifrån den topp som Sverige hade i början av april. Det finns positiva tecken om ett kommande vaccin. Men ingen kan säga när det sker, under tiden som människor smittas, insjuknar och avlider här och nu.
På plussidan finns allmänhetens fortsatt höga förtroende för pandemihanteringen, att döma av de månatliga opinionsmätningar som genomförs av Kantar Sifo på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Det innebär att folk på det hela lyssnar och följer rekommendationer.
Men ansvarstagandet är förstås inte heltäckande. Här och där brister det. Inte alla individer, organisationer och företag gör sin del. Det kräver skärpta rekommendationer, stängningar och förbud under straffansvar.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att det handlar om avvägningar. Regering och riksdag har inte bara att förhålla sig till myndighetsexperternas värdering av olika skyddsåtgärders effektivitet. De måste även väga in de konsekvenser för ekonomi och hälsa och som följer av restriktioner, samt människors uthållighet. Ett kortvarigt utbrott kräver en annan avvägning än ett utdraget förlopp.
Utvecklingen har gjort att de i svensk debatt som förespråkade hård nedstängning i våras talar tystare eller inte alls om det i dag. Länder som har gått den vägen men som nu åter har drabbats och har högre dödstal än Sverige, går nu också mjukare fram. Att hålla skolor och näringsverksamheter stängda under ett år går inte med mindre än att man stryper ekonomin och får leva med svåra följder för hela samhället i åratal framöver. Resultatet kan också bli att medborgarna knäcks, revolterar och struntar i alla regler, vilket får svåra konsekvenser för smittspridningen.
Det går att diskutera enskildheter i den svenska pandemihanteringen. Men det är svårt att argumentera mot huvudlinjerna. Tiden har talat för dem.