Mikael Niemis författarkarriär tog ett väldigt skutt med den Augustprisvinnande romanen “Populärmusik från Vittula” år 2000. Dessförinnan höll han förväntningarna tämligen låga.

Jag var inställd på att bli en fattig, okänd och hårt arbetande författare. Jag bestämde mig för den här banan eftersom jag kände att jag hade läggningen att bli författare. Det räcker inte med talang. Man måste ha en stark introvert sida, ett stort intresse att utforska sitt inre och ett rikt fantasiliv. Det som skapar min lycka är att jag känner att jag är på rätt plats, säger han.

Överraskande succé

Artikelbild

| "Jag kommer att hålla på så länge jag har hjärnan i behåll", säger författaren Mikael Niemi, som aldrig vill sluta skriva.

Även förväntningarna på "Populärmusik från Vittula" var jordnära.

Jag hade varit överlycklig om boken hade sålt i 4 000 exemplar.

Men efter Augustpriset tog allt fart. 800 000 exemplar såldes bara i Sverige, det blev succé i Tyskland och Norden, boken översattes till 30 språk och filmatiserades. Det blev lite klirr i kassan för Mikael Niemi. Han köpte inte "Rolls-royce och champagne" för pengarna, han köpte några hundra hektar skog. Det innebär hårt arbete och obeskrivlig glädje, framhåller han.

När jag går bland mygg och skär björkar med sågklinga känner jag mig som en riktig karl. Det är det manligaste jag vet. Annars har jag ett kontorsliv och kan sakna att jobba med muskler. Att jobba fysiskt i skogen, bara ha en kropp, det är fantastiskt! Fysisk aktivitet är väldigt viktig, det är grunden för livet för mig. Är kroppen glad är hjärnan också glad.
Artikelbild

| När "Populärmusik från Vittula" gavs ut år 2000 tog Mikael Niemis författarkarriär fart. Boken belönades med Augustpriset och slog försäljningsrekord.

Blev gymnasietekniker

Sedan succén med "Populärmusik från Vittula" har han gett ut sex böcker, senast "Koka björn" (2017). Under tiden har barnen blivit vuxna och föräldrarna gått bort. Själv har han börjat grubbla över den egna förgängligheten.

Artikelbild

| "Jag har blivit mer reflekterande. Samtidigt också mindre känslig för kritik. Någonstans vet jag vad jag kan och har yrkesstolthet", säger Mikael Niemi.

Jag har blivit mer reflekterande. Samtidigt är jag också mindre känslig för kritik. Någonstans vet jag vad jag kan och har en yrkesstolthet. Jag behöver inte jämföra mig med andra författare, positionera mig och armbåga mig fram som för 30 år sedan på förlagsfesterna i Stockholm.

Han är uppväxt i Pajala, äldst i en femhövdad syskonskara. Därav ansvarsfull, menar han. Faiblessen för att läsa och skriva infann sig tidigt. En dröm om att bli författare likaså. Men den hemlighöll han. Jordnära som han är visste han hur svårt det skulle vara att försörja sig på det yrket och utbildade sig därför till tekniker på gymnasiet. Det skulle vara hans “reservutbildning”. Samtidigt skrev han dikter och noveller. Som 19-åring fick han pris för en novell.

Då insåg jag att jag hade talang.

Hankade sig fram

Ändå återstod tio år till debuten med diktsamlingen "Näsblod under högmässan" och ytterligare tolv år till Augustpriset och det stora genombrottet. Under tiden hankade han sig fram genom småjobb, inhopp som lärare och stipendium.

Min inställning var att det här ska gå! Drivkraften var skrivarglädje. Att kunna leva av mitt skrivande var så roligt.
Är det lika roligt i dag när du är etablerad och ekonomiskt trygg?

Han måste tänka efter.

Nja, fast på ett annat sätt. Stundtals måste jag nöta för att komma fram. Att skriva roman är det jävligaste och det kan vara många timmar då jag kör fast. Men om jag lyckas någorlunda med en roman är det en stor njutning – ett kommunikationsunderverk med läsarna.

Därmed finns det inga tankar om att upphöra med skrivandet i framtiden. Tvärtom.

Jag kommer att hålla på så länge jag har hjärnan i behåll. Det gäller att hålla den i trim, säger Mikael Niemi.

Det innebär antagligen många stunder med sågklingan i skogen framöver.