På gårdsplanen mellan husen på Stenbacken i Bettna darrar luften av värme. Men inne i keramikverkstan är det förhållandevis svalt.
– På sommaren är det bra att det är så högt i tak. Vintertid är det värre, då är det lite svårt att hålla värmen här inne, säger Kerstin och visar vägen till en nätt soffgrupp som står längst in i lokalen. På bord, bänkar och hyllor står skålar, muggar, kannor och fat, många prydda med det kvinnoansikte som har blivit Kerstins kännetecken. I närmare 45 år har hon arbetat med lera och stengods.
– Jag började ganska sent. Jag var över 30 och hade fem barn när jag gick en kurs på en folkhögskola och fastnade för keramiken. Året efter kom jag in på Konstfack, men hoppade av efter ett tag. Det gick inte att kombinera studier med fem små barn. Men keramiken höll jag fast vid. Hade drejskiva i garaget och smet ut dit så fort jag fick en chans.
Barnen växte upp, Kerstin skilde sig från sin man och flyttade från Luleå tillbaka till hemlänet Sörmland.
– Jag är uppvuxen i Eskilstuna i ett typiskt arbetarhem i Nyfors. Men nu hamnade vi i Malmköping där jag hade en ateljé och vi också öppnade strömmingscafé. Så småningom flyttade vi till Eskilstuna där jag hade verkstad i en av Rademachersmedjorna. Under en period drev vi Jernbergska krogen också. Det var roligt - men jobbigt. Helst skulle man ha öppet varje dag och det blev tungt till slut.
2006 hittade Kerstin och hennes man Stenbacken i Bettna och blev förälskade.
– Det kändes rätt på en gång. Här finns gott om plats för både verkstad och boende och plats för alla barn och barnbarn när de kommer och hälsar på. Jag kan ta emot hela bussar med turister och det känns ändå inte trångt. Det är perfekt.
Kärleken till leran, den som lockade och drog under småbarnsåren, finns fortfarande kvar. Tillverkning av brukskeramik varvas med mer konstnärliga utsvävningar. När det är för kallt för att dreja flyttar Kerstin in i syateljén där hon designar och syr färgstarka kläder - självklart prydda med kvinnoansiktet.
– Jag är praktiskt lagd, tycker om att arbeta med mina händer. Hade jag varit barn i dag hade jag fått diagnosen dyslektiker, jag hade svårt för att både läsa och skriva. Men på den tiden ansågs man bara vara dum när man fick tillbaka rättstavningsprov fulla med röda bockar. Jag drogs redan då till de praktiska ämnena, där jag fick visa att jag också kunde någonting.
– I dag är jag väldigt glad att jag inte släppte keramiken utan fortsatte. Jag är i stort sett helt självlärd, har gjort massor av misstag men också experimenterat mig fram till former och färger som jag tycker om och är stolt över, säger Kerstin.