Ända sedan hon tog körkort i 20-årsåldern har Agneta Keller gillat att köra bil. När hon i dag den 15 juni fyller 84 år är känslan av att sätta sig bakom ratten lika stark som någonsin tidigare.
– Jag har bott på landet och jobbat inne i stan i princip hela livet. Så jag har kört bil varenda dag och jag tycker det är roligt. Sedan är jag rätt lat och bekväm av mig, jag har aldrig sett ett gym från insidan, säger hon och inflikar att hon mår alldeles förträffligt.
Kärleken till öppna bilar har alltid funnits där men blev extra stark för tio år sedan när hon var inne hos den lokala Toyotahandlaren i Katrineholm.
– Det stod en nercabbad Peugeot 307 i hallen som jag bara kände att jag måste ha. Och så blev det. Min man sa att jag var tokig men han tycker det är kul att ha en kärring som är på bettet.
Antalet bilar vid bostaden blev dock för många för hushållet så efter några år sålde hon sin ögonsten.
– Jag köpte en sprillans ny Toyota Yaris för en tid sedan. Den har gått som ett spjut och den är full med modern teknik. Men jag skiter i alla finesser, jag vill ha en starkare känsla när jag kör bil, jag vill höra fåglar, känna vinden och doften från rapsfälten. Jag vill känna att jag lever!
En dag i maj satt hon och kollade annonser på nätet.
– Jag hittade en bil i Lomma, en Peugeot 206 CC från 2003, som jag ville ha. Jag sa till gubben att jag drar ner och byter bil. Han sa: “vet du var Lomma ligger, du kommer att bli borta i två dagar”. Klockan 06.30 på morgonen efteråt drog jag och en kompis ner och lovade att vi skulle vara hemma lagom till Rapport.
På plats i Lomma fick hon först en dålig känsla. Inte av bilen, men av bilhandlaren.
– Det var en riktig stresspelle och bilhallen såg inte mycket ut för världen. Han tänkte väl att han skulle lura mig. Jag sa åt honom att jag ville provköra bilen utan att han följde med. I handskfacket hittade jag sen namnet på förra ägaren. Det visade sig vara en gammal tant som haft den och kört nercabbat på Österlen. Hon var helt lyrisk och då blev jag såld.
Efter diverse prutande blev det affär.
– Jag fick bra betalt för min gamla bil och handlaren var trots allt riktigt trevlig till slut.
Hemfärden blev dock lite av en prövning.
– Det var ett jädra oväder. Regnet vräkte ner från Helsingborg ända till Linköping. Jag tänkte att det finns någon där uppe som inte gillar mina bilaffärer.
Hon hann hem samtidigt som Rapports slutvinjett plingade till i tv-rutan och har sedan dess kunnat njuta i fulla drag av sitt nyförvärv.
Hon beskriver sin bil – lackad i en läcker metallicgrön färg – som “lite bullig och tjejig”.
– Man sitter bra i den, den har skinnsäten och airbags, allt vad man kan begära.
Agneta använder den i stort sett varje dag, i bland när hon bara “känner sig rastlös”, men naturligtvis även när hon åker till jobbet som stödperson åt ett antal patienter på Karsuddens sjukhus.
– Jag hjälper till med lite av varje. Jag försöker stötta dem på olika sätt. Vi pratar och diskuterar, äter god mat och självklart får de åka nercabbat till och från sjukhuset.
Att hjälpa och bistå utsatta människor är något Agneta Keller ägnat sig åt mycket åt sedan hon slutade som reporter på Katrineholms-Kuriren i mitten av 90-talet. Under många år drev hon familjehem.
– Jag har haft både mördare och bankrånare hemma och fått folk av dem. Många stökiga ungdomar också. En grabb jag hade på kontraktsvård var speciell. Jag var skild då och han tyckte att jag skulle passa väldigt bra ihop med hans morfar. Jag snäste åt honom att vara tyst och äta upp maten. Men jag gifte mig faktiskt med hans morfar sen och det är det bästa som har hänt mig.
Agneta ger onekligen ett intryck av att vara en stark och bestämd person som förmår njuta av livet.
– Jag vet vad jag vill och tycker att man ska sätta guldkant på tillvaron. Att köpa och köra en cabriolet är en del av det. Nu är det ju så fantastiskt vackert ute, det är den absolut finaste tiden på året med alla blommor. Det är obetalbart. Jag vill leva fullt ut och känna friheten. Det finns förmodligen en och annan som tycker att jag bara försöker fånga min egen ungdom. Men jag är högst medveten om att man aldrig får tillbaka den. Jag är 84 år och man vet aldrig när den sista sommaren kommer. Men jag ska i alla fall njuta ända in i kaklet.