Tio minuter in i filmen vet man precis hur det hela kommer att sluta, vilket nödvändigtvis inte behöver vara negativt. Men några överraskningar hade inte direkt skadat den här storyn som helt saknar djup. Ambitionen verkar i stället ha varit att packa in så många klichéer som möjligt under 1 timme och 37 minuter.
Precis som filmtiteln antyder består musiken av 80-talets största hits. Här ryms versioner av allt från Roxettes "It must have been love" till The Bangles "Eternal flame" och Whams "Wake me up before you go-go".
Handlingen kretsar kring systrarna Maddie (Annabel Scholley) och Taylor (Hannah Arterton). Maddie har precis avslutat ett komplicerat förhållande och bor nu i vackra Apulien. Där ska hon gifta sig med sin perfekta italienska pojkvän Raf (den herregud-så-snygga hunken Giulio Berruti) och systern Taylor bjuds dit innan bröllopet. Vad Maddie inte vet och vad som chockar Taylor är att Raf är Taylors gamla semesterflirt och stora kärlek från när hon själv bodde i Apulien för tre år sedan.
Naturligtvis blir det hela väldigt komplicerat.
Dialogerna är periodvis otroligt generande. När Maddies ex, svinet Doug, dyker upp blir det så pinsamt löjligt att jag nästan måste titta bort. Övergångarna till sångnumren blir sällan snygga och miljön blir lätt intressantare än handlingen under låttolkningarna.
Artisten Leona Lewis debuterar som skådespelare med en biroll men med hits som "Bleeding love" i ryggen är det helt obegripligt hur lite hon faktiskt får sjunga i filmen. Med det sagt så kan alla i filmen bortsett från Giulio Berruti sjunga riktigt bra. Men vad Berruti saknar i sångröst tar han i stället igen med ett idealiskt modellutseende och en tvättbräda som lär få många att sucka högt.
Trots allt det klyschiga med "Walking on sunshine" lämnar jag ändå biosalongen med ett litet leende. Den här typen av tramsig feelgood-film kan vara något man behöver ibland, vilket skjuter upp betyget till en svag tvåa.
Här ser du trailern till "Walking on sunshine"