I går meddelades att EU enats om att betala 7,2 miljarder euro till u-länderna i något slags akutinsats de närmsta tre åren. Förhoppningen är att fler länder ska följa efter. Pengarna ska bland annat gå till att skapa klimatvänlig energiproduktion i världens fattiga länder.
Omedelbart efter tillkännagivandet kom kritiken: Det här är inga nya pengar, bara medel som tas från redan avsatta biståndsmedel. I viss utsträckning lär det bli fallet – även om inget står skrivet i sten än så länge.
Att pengarna för nästa år tas från redan existerande budgetposter är inte så konstigt. Men i längden är det principiellt fel att finansiera klimatåtgärderna i u-länderna genom att bara ge biståndspengarna en ny etikett.
USA, Kina och EU står tillsammans närmare 60 procent av koldioxidutsläppen i världen. Historiskt är det USA och Europa som är ansvariga för det stora lager växthusgaser som nu svävar omkring i atmosfären. Det är ingen diskussion om att det är de rika ländernas ansvar att betala för de åtgärder som måste vidtas i u-länderna.
Men det vore galet att ta pengar från fungerande projekt inom sjukvård, utbildning och infrastruktur och lägga dem på nya osäkra projekt. Det finns dåligt med upparbetad och ackumulerad kunskap om hur olika slags klimatprojekt kan verkställas. Risken är överhängande att en ännu större del av pengarna försvinner och mottagarländerna får ännu mindre hjälp.
Den storpolitiska jongleringen med siffror och pressen på delegaterna att få till ett avtal skapar lätt en distans till de konkreta frågorna. Den del av klimatbiståndet som syftar till att ställa om till klimatvänligt elproduktion skulle faktiskt kunna användas bättre. Kontinenten Afrika står bara för ett par procent av världens samlade utsläpp. Samma sak med Sydamerika och de fattiga länderna i Sydostasien. När det kommer till energiomställning vore det långt mer effektivt att lägga pengarna på omställningen i de stora utsläppsländerna än att bygga vindkraftverk på Afrikas savanner eller Sydamerikas Pampas.
På sikt och i takt med att de fattiga ländernas ekonomier växer är det givetvis viktigt att elproduktionen successivt ställs om mot vind, vatten och kärnkraft i stället för olja och kolkraft. Men den akutinsats EU vill sjösätta inom en månad är något överilad, åtminstone avseende energiomställning.
När det kommer till att tackla klimatförändringarnas effekter och bevara den koldioxidabsorberande regnskogen är akutinsatsen däremot välkommen och inte en dag för tidig. Åtgärderna kan inte göras någon annanstans. Medan utsläppsreduceringen kan ske var som helst, måste regnskogen bevaras just där den växer. Såklart. Och givetvis ska den rika världen betala för negativa effekter av klimatförändringar i den fattiga världen.
Klimatskeptikerna fortsätter att uppmana till en vänta-och-se-attityd. Klimatvetenskapen är ny och ingen kan med säkerhet säga exakt vad det är som sker eller vad som kommer att ske. Därtill är klimatmodellerna alltför obeprövade. Men en majoritet av världens klimatforskare är överens om att en uppvärmning pågår och att konsekvenserna kommer att bli allvarliga om vi inte tar tag i problemet nu, eller helst i går.
Vänta-och-se-attityden är djupt oansvarig – även om vi inte med säkerhet kan förutspå framtida scenarion. Men noggrannhet och försiktighet i genomförandet av åtgärderna är något helt annat. Inte minst när det kommer till relationen med de fattiga länderna. Att G77-staterna kräver stora summor nya pengar för att gå med på att sänka sina utsläpp är faktiskt inte ett argument för att brådstörtat pumpa in nya pengar i delvis korrupta regimer. För som sagt, när det kommer till utsläpp, är de fattiga länderna inte det mest akuta problemet.