Hillevi Fridlund sitter vid köksbordet med en välfylld pärm framför sig, maken Ove står strax intill. Hillevi är 69 i dag, hon var 63 när hon fick diagnosen: Du har Alzheimers. Och det efter två års utredning.
Hur många fler finns det? Hur många fler har fått en felaktig Alzheimersdiagnos av den där läkaren på Kullbergska sjukhuset? Frågan är rimlig och ställs nu åter av Hillevi Fridlund, som under sex år fick ett antal olika mediciner, mediciner som gjorde att hon mådde riktigt dåligt.
Varje dag och kväll alla dessa tabletter och bromsmediciner, tre olika sömnpreparat, ändå utan riktig sömn under sex år. Aldrig längre sömnperiod än någon timme. Och en evig värk i händerna, som hon fick ta smärtlindrande för. Antalet recept låg på hög.
Det märkliga i sammanhanget var, säger Hillevi Fridlund, att läkaren som bevisligen satt felaktig diagnos på minst sju personer, egentligen nog trodde att de tecken på glömska som Hillevi uppvisade var en mildare kognitiv demens. Vilket bland annat yttrar sig i att ibland kan det vara svårt att finna rätt ord för Hillevi.
När hon fick dödsdomen Alzheimers–för en dödsdom visste hon att det var– den 3 januari 2007, kom det inte som en direkt chock, trots allt.
— Det hade jag trott innan. Men det var ett tungt besked ändå, och jag tänkte att nu kan jag inte göra det eller det för det är ingen idé, jag ska ändå snart sitta här som ett litet kolli. Det var mycket som jag struntade i att göra som jag skulle ha gjort annars.
Hon hade läst i en artikel i en kvällstidning att med Alzheimers har man max fem till tio år innan man dör.
— Och det hade jag tagit fasta på. Livet blev meningslöst, ingenting var roligt. Många gånger tänkte jag att jag skulle samla alla mina sömntabletter...
Men med två nya barnbarnsbarn och ett nytt barnbarn blev det aldrig så.
— Jag bestämde mig för att jag ville se när de blev lite större. Annars hade jag nog tagit mina sömntabletter.
Efter Alzheimersdiagnosen 2007 tog vårdcentralen över och bitterheten över hur vården därefter behandlade Hillevi är stor. Bromsmedicin som gjorde att hon inte kunde sova. Tre olika former av sömntabletter, och fler mediciner därtill. Hon mådde ständigt dåligt och hade ständig värk, och fick aldrig någon riktig sömn.
Så här i backspegeln kan Hillevi konstatera att orsaken till den enträgna värken, sömnlösheten och alla andra bieffekter inte var för att hon var sjuk. Hon blev sjuk av all medicin.
Eftersom tiden gick utan tecken på Alzheimers så ville hon ha en ny remiss för ett nytt minnestest och utredning. Men det tog lång tid. Först när Ove blev så topp tunnor rasande att han i princip bad Hillevis läkare på vårdcentralen att flyga och fara fick de en remiss. Och det fort.
Efter en massa minnestester på Kullbergska beslutades om ett stopp för samtliga mediciner.
— Och då försvann värken i händerna direkt.
Nya tester i maj 2013 visade ingen försämring och den 7 augusti i år konstaterades att Hillevi inte lider av Alzheimers utan en mild form av kognitiv demens.
Nu är hon glad att leva, glad att få chansen att se sina barnbarn och barnbarnsbarn växa upp. Men, som hon säger, sur och förbannad på den felaktiga diagnosen och behandlingen på vårdcentralen.
Pärmen på bordet innehåller kommunikation med patientnämnden och nu med Inspektionen för vård och omsorg där de kräver att någon ska få till svars för feldiagnos och felbehandling.
Med hopp om upprättelse.