Författare i alla tider har använt detta grepp. Så även Vladimir Sorokin som i sin roman I det heliga Rysslands tjänst tar oss till ett framtida ryskt rike. Landet är högteknologiskt men har politiskt och andligt rullat tillbaka till 1500-talet. Ståndssamhället är återinfört, straffsystemet har brutaliserats, omvärlden är avskärmad med murar utmed gränserna. Landet är omringat av fiender, med undantag för det vänskapligt sinnade Kina. Över riket styr den allsmäktige Härskaren som ser och hör allt. Hans lojala brödraskap Opritjniki har samma funktion som under Ivan IV (den förskräcklige), att rensa ut opposition.
Romanen är skriven i första hand för en rysk läsare. Den är full av hänvisningar som för att uppfattas kräver hyggliga kunskaper om Rysslands historia. Den språkliga återgången till det storryska ursprunget kan i översättning inte återges på ett helt rättvisande sätt, även om också den svenska läsaren förstår att något inte riktigt stämmer med språket i detta land.
Bokens ryska titel är En opritjniks dag (Den’ opritjnika) vilket också är temat. Opritjnik Komjaga tar med oss under en dag då han mördar, våldtar men löser även mer intellektuellt krävande uppgifter för statens räkning, samt roar sig på sitt speciella sätt.
Detta samhälle är surrealistiskt men har tydliga paralleller med dagens Ryssland. Det statsbyråkraternas välde som har växt sig starkt under Putin har hos Sorokin nått sin fulländning. Olika delar av statsapparaten strider om pengar och makt under Härskaren. Opritjniki är i praktiken en kriminell organisation i statens tjänst, inte helt olik dagens ryska säkerhetstjänst FSB.
Här finns en ungdomsorganisation lojal mot Härskaren och ivrig att ständigt bevisa detta, bland annat genom att brännmärka fritänkande inom kulturlivet. För ett antal år sedan anordnade den Putinlojala och numera ombildade ungdomsorganisationen Vi som går tillsammans (Idusjtjie vmeste) bokbål med Sorokins verk.
Även den regimlojala ortodoxa kyrkan och statslakejerna bland författarna får sig ordentliga slängar.
Sorokin driver med den ryska nationalismen som yttrar sig i stort och smått: "Vad är en ortodox måltid utan kålsoppa och gröt från en rysk ugn? Som om piroger som gräddats i en utrikisk bakugn vore lika goda som när de gräddats i en rysk! Som om mjölk kan stå och dra på samma vis i en sådan! Och brödet då, det ryska brödet? Det måste gräddas i en rysk ugn – fråga vem som helst."
Sorokins roman ger hopp. Så länge en storpublik i Ryssland skrattar åt detta är landet inte förlorat.