De som inte vill sova borta och som hellre sitter inne och klipper fint med en sax än springer runt med galonisar ute i regnet.
Efter ängsliga Gittan och sova över-oroliga Siv är det nu dags att stifta bekantskap med Flisan. Hon gillar lugn och innepyssel, och när granntjejen Berit knackar på altandörren och frågar "Hej ska vi va?" stänger Flisan snabbt dörren. Berit är nämligen en sån som har lera i pannan, pinnar i händerna och som gillar att gräva fram smådjur under stenar.
Men Berit ger sig inte så lätt. Strax blir hon insläppt av Flisans mamma och trots att Flisan måste borsta tänderna och gosa med katten och vila lite i soffan stannar Berit kvar.
"Ska vi va?" är en bilderbok med starka känslor och viktiga frågeställningar. Det handlar om relationer, ensamhet och gemenskap. Är det okej att vilja vara ensam ibland? Och hur behåller man sin integritet utan att såra någon annan?
Pija LIndenbaum har en fin känsla för hur små människor tänker och talar men som alltid berättas mycket av historien i bilderna, och här är varje detalj noga uttänkt. Genom att betrakta Flisans ögonbryn och mun kan man avläsa exakt vad hon tänker och hur hon känner sig. Envisa Berit är mer pang på, även till utseendet, men när Flisan avvisar hennes fredsgåva (en smältande, kladdig glass) blir till och med Berits uppsyn lite bekymrad.
Pija Lindenbaum har dessutom en fantastisk förmåga att ladda välkända vardagsmiljöer med känslor och stämningar. Hon beskär rummen djärvt och utnyttjar effektivt ljus och skuggor. Som i bilden där Flisan äntligen blivit av med den tjatiga Berit. Hon borde vara nöjd, men det finns ändå något längtansfullt när hon står i den stora mörka soffan i vardagsrummet och tittar ut på Berit som springer i sommarsolen med Flisans egen katt. Även om man tror att man vill vara i fred så vill man kanske inte det allra längst inne.
Mycket riktigt tar också relationen en ny vändning två tredjedelar in i boken. När Berit slutar knacka på dörren saknar Flisan henne. Det känns tråkigt att sitta inne och klippa pappersfigurer alldeles själv. Flisan börjar längta efter Berit och befinner sig plötsligt i underläge i relationen.
"Ska vi va?" berättas konsekvent ur Flisans perspektiv och hur Berit känner sig får läsaren själv fundera ut. De vuxna är stora till formatet och tar upp mycket plats inne i rummen, men är bara statister i historien. Det här är ett drama på tu man hand.
Det slutar lyckligt, förstås. Flisan och Berit ger och tar klokt och båda kommer ur maktdramat med äran i behåll. Men i Pija Lindenbaums värld är inget riktigt så enkelt och ängsliga små innesittare omvänds inte i ett nafs. Flisan får behålla sin värdighet in på sista textraden, och det är just den lojaliteten med sina bilderboksfigurer som gör Pija Lindenbaum till en så fantastisk barnboksförfattare.