Hon var det knapplösa knullets drottning, Erica Jong. Uttrycket från debutromanen "Rädd att flyga" blev bevingat, det blev amerikanska Erica Jongs eviga kastmärke, på gott och ont. Boken blev i alla fall en storsäljare och småningom en feministisk klassiker. "Rädd att flyga" kom i nyutgåva på svenska för några år sedan, med ett förord av Maria Sveland, så uppenbarligen har boken lyckats överleva som något mer än ett historiskt dokument. Jag läste "Rädd att flyga" som ung och minns den som fantasy, närmast som science fiction, där den låg i min bibliotekskasse bland blodpudding och lättmjölk.
Det var alltså början av 1970-talet: frispråkiga Erica Jong längtade efter fulländat sex och Suzanne Brøgger ville frälsa oss från kärleken, vilket delvis var samma sak. Båda blev kult, båda var unga, välformulerade och verksamma i en tid som trängtade efter text om kvinnlig livserfarenhet, sexuell och annan, i början av det som kallas kvinnokampen.
Det har gått drygt fyrtio år sedan Erica Jong gjorde succé med "Rädd att flyga" och nu kommer hon med romanen "Rädd att dö". Det är en livsresa och en författarbana däremellan och det är klart att det låter betydligt roligare med knapplösa knull än med kroppslig skröplighet och död. Jag tvivlar starkt på att "Rädd att dö" kommer att få samma genomslagskraft som "Rädd att flyga".
Huvudperson här är skådespelerskan Vanessa Wonderman, men Isadora Wing, huvudpersonen i "Rädd att flyga", finns med också, nu som erfaren och klok väninna. Vanessa är i 60-årsåldern, lyckligt gift med en mycket äldre man och numera mycket välbeställd hemmafru på Upper East Side i New York. Nej, hon har förstås inte problem med pengar, inte problem med att hitta någonstans att bo. Det hon har problem med är sin förlorade attraktionskraft, sin makt över män. Hennes hund mår inte bra och det gör inte hennes föräldrar heller. De är gamla, sjuka och döende. Vanessa trängtar efter passion och går in på nätsajten knapplost.com. Det är flygturer på nätet som gäller på 2000-talet.
Det här är så klart pikant och litet lockande i sig men det är en parentes i den här berättelsen. Erica Jong har alltid varit bra på att utnyttja sin mediala framtoning och bygga vidare på det hon har skapat, men det hjälper inte. "Rädd att dö" är en alldeles för pladdrig och fladdrig text. Det handlar förvisso om de döende föräldrarna, om syskonen som är i luven på varandra om arvet, om dotterns drogproblem, om makens hjärtproblem, om välgörenhetsmiddagar och resor men smärtan och hettan i alltsammans känns bara glimtvis. Huvudpersonen ger ett gediget självupptaget intryck. Kanske beror det på att den amerikanska kulturen, som ofta känns extra allt när det gäller yta, skaver för mycket mot innehållet här. Det skavsåret skulle i lyckliga fall kunna kallas satir men jag tycker inte det fungerar särskilt bra. Visst, här finns stycken att minnas och ett tilltal som är uppfriskande ibland men för ofta känns texten som helhet ofokuserad och uppblåst av insikter som lutar åt klichéer. Erica Jong säger klokare saker om hundar än om sex och döende.