Det finns inget muntert i krigsskildringar, men den mardrömsvärld om Första världskriget som Jacques Tardi trycker upp i ansiktet på mig träffar som ett skott från ett tyskt maskingevär. Det har skrivits hyllmeter och producerats dygnsvis med film om hur hemskt det är med krig, men Skyttegravskriget sticker ändå ut. Det är ett seriealbum och inte en roman, så den viktigaste skillnaden ligger i upplägget. Illustrationerna i svartvitt ger liv åt dödandet på ett sätt som annars är svårt att komma åt, från soldaternas trötta ansikten till den apokalyptiska känslan i landskapen.
Vi slipper följa en enda menige genom hela boken. I stället blir det korta nedslag i små, obetydliga soldatliv. En sitter i skyttegraven och tänker på sitt hem, sin fru och sin familj innan han bombas sönder och samman på avstånd, utan att någonsin veta vad som hände. Några blir nedskjutna av eget artilleri för att de flyr. En tredje slår vad med en kamrat, går ut till passet och kommer aldrig tillbaka.
Då är det som att Jacques Tardi sitter bredvid mig. Han pekar på serierutan och gastar åt mig. "Ser du? Ser du här?! Det är såhär folk dör i krig: oplanerat, onödigt och ovärdigt!"
Och visst märks det att han är förbannad. Soldaternas dialog är inte alltid helt trovärdig när de gång på gång spyr ur sig hat mot patriotismen och de som styr. Jag undrar hur många som hann ta sig tid att tänka på det när de var ute i fält. Jacques Tardi talar i stället genom dem, så det känns mer som hans egna känslor än deras egna. Genom det skriver han också mig på näsan, för det är omöjligt att inte bli arg på överheten medan man bläddrar vidare. Det är i stället i de enklaste, mest okomplicerade stunderna då han låter observationerna av kriget tala för sig själva som det blir som mest effektivt. Det är då jag måste lägga ifrån mig boken, kolla på en feelgood-film och äta kakor innan jag tar nästa strid mot boken dagen efter.