I första boken "Vita streck" fick flickan Vita skapa ordning i tillvaron. Med stadig hand runt målarpenseln och en hink vit färg strukturerade hon upp vägarna och höll ordning på bilarna.
Själv blev jag mer förtjust i bok nummer två, "Vita streck och Öjvind" där Sara Lundberg tog ut de poetiska svängarna mer och lät Öjvind dimpa ner i Vitas färgburk. Öjvind är en pojke som blåser med vinden och raka streck är inte hans grej. Ändå blir han och Vita vänner. Men hur ska kontroll och kaos kunna samsas?
I nya "Öjvind och världens ände" betraktar vi tillvaron genom Öjvinds nyfikna blick. "Öjvind är en sån som flyger. Vinden tar honom dit den vill." förklarar texten redan på första sidan. Ibland letar han upp Vita därnere på marken, men så blåser det upp till storm och Öjvind far iväg igen.
Han landar oväntat hemma hos Alvaro, den Gudsliknande lykttändare som Sara Lundberg introducerade i förra boken. Men nu avslöjas Alvaro som en något mer prosaisk modelljärnvägsbyggare och den värld Vita och Öjvind uppfattar som oändlig kanske bara är en liten låtsasvärld, byggd på någon annans bord.
Som läsare blir man nästan besviken, tills Öjvind vänder blicken från modellandskapet, tittar ut genom ett fönster och ser en enorm värld breda ut sig där utanför. Och där finns vita streck på vägarna! Vem har målat dem?
Perspektiven skiftar snabbt i böckerna om Vita och Öjvind och hur man tolkar den poetiska berättelsen är absolut inte självklart. På det sättet uppmuntrar de senare två böckerna till filosofiska funderingar även hos rätt små läsare.
Men även om texten erbjuder många dimensioner så är det ändå illustrationerna som verkligen bjuder in till utforskande och äventyr. Sara Lundberg målar Vitas och Öjvinds värld i skimrande men ganska dämpade akvareller. Hon zoomar in och ut och låtar skeva ramar dela in bildytan i olika små fält. Och genom alla bokuppslagen viner Öjvinds vindar som en frisk fläkt.