Stackars Henrik har det inte lätt. Här har han i flera år gått och trånat efter sin Anne, och nu när han äntligen fått henne vill han inte ha henne längre. Dessutom verkar hon inte kunna ge honom den kronprins han behöver. Ett enda barn har hon fått, och det var en eländig liten flicka. På slottet Kimbolton ligger samtidigt Henriks första fru, Katarina, för döden. Tyvärr verkar hon inte kunna dö snabbt nog.
Henriks blickar flackar än hit, än dit. Och så en dag fastnar de på unga Jane Seymour – tunn, blek och blyg. Bara Henrik tar hennes hand så rodnar hon. Plötsligt vet Henrik vem han vill ha i stället för den sturska och självmedvetna Anne. Nu är bara frågan hur han ska få henne.
Det är ingen välputsad och tilltalande bild av Henrik VIII vi serveras i Hilary Mantels trilogi där kungens närmaste man och rådgivare Thomas Cromwell är den som egentligen spelar huvudrollen.
Den engelske 1500-talskungen är bortskämd, lynnig och långsint. Cromwell ska tillgodose och uppfylla hans behov, nästan innan Henrik själv insett att han har dem, men drabbas ändå ofta av den kungliga vrede som lätt kan få en man att mista livet.
Mantels första bok "Wolf Hall" greppade över flera decennier av engelsk historia, medan nya "För in de döda" utspelar sig under ett enda intensivt år. Hösten 1535 får Anne Boleyn missfall och ett år senare halshuggs hon på Towern, anklagad för att ha varit otrogen med flera män, däribland sin bror.
I efterhand kan historiska skeenden ofta verka logiska och nästan förutbestämda, som om allt sker i tydlig ordning och med ett klart mål. Hilary Mantel bryter helt mot det tänkandet. I hennes romaner sker allt just nu och utan distans. Alla är upptagna av sitt, såsom man ofta är i livet, och ingen inser att de skriver historia. Tvärtom framstår de i efterhand så viktiga skeendena precis så komplexa och förvirrande som de förmodligen var för samtidens Londonbor.
I "För in de döda" kan någon försynt smyga in i ett slottsgemak och ändra hela historiens gång – utan att vare sig personen själv eller läsaren riktigt förstås vad som sker. Mantels huvudpersoner – och de är många sådana i denna myllrande väv – har mest av allt fullt upp med att försöka hålla sig vid liv när huvudena trillar.
Mest upptagen är Thomas Cromwell. Han ska inte bara förhandla med släkterna Boleyn och Seymour som verkar fullt villiga att offra sina döttrar/systrar/brorsbarn – bara de får god utdelning av affären själva. Han ska också lirka med kungen utan att det ens märks och så där i förbifarten hinna med att upplösa klostren och införliva Wales i det engelska riket.
Mantels storhet är att hon verkligen lyckas levandegöra Henrik VIII:s tid och de personer som befolkar den. De är här och nu, och att vi samtida läsare sitter med facit på hand förtar inte på något vis spänningen i historien.
Ett gott råd bara innan ni kastar er in i Henriks värld. Mantels tätt vävda och rikt befolkade romaner läses bäst riktigt långsamt. På det viset kan man också njuta fullt ut av Jesper Högströms sinnliga, doftande och smakrika översättning.