Vi tittar in i boxningslokalerna en trappa ner i Sporthallen i Eskilstuna en torsdagskväll i februari – där är fullt ös och människor i alla åldrar joggar sig varma runt boxningsringen.
Den här kvällen är det Niklas Alentun som håller i träningen – en 34-åring som inte har en enda boxningsmerit att skryta med.
– Jag blev hitlockad av en kompis för många år sedan och föll för det direkt. Efter ett antal år som motionsboxare fick jag en förfrågan att själv bli tränare och då slog jag till, säger Niklas som är lärare till vardags.
– Under åren har jag haft en strid ström av människor som tränat här – både kvinnor och män samt en härlig åldersmix från tonåringar upp till pensionärer. Det är roligt och väldigt givande, fortsätter han.
Har ni plats för fler?
– Jo då, alla är välkomna – gillar man tuff träning och har ett glatt humör är man extra välkommen.
Nu drar boxningsträningen igång på allvar – svetten lackar från pannor, doften sticker igenkännande och något unket i näsan och Niklas peppar sina 25-tal adepter med höga skrik som ekar i lokalen medan de jabbar mot sandsäckar och varandra.
"Piska på nu", "nyp till", "bra jobbat" och "så ska det se ut" – vrålar han.
Efter 75-minuterspasset med uppvärmning, hopprepshopp och boxningsträning där det är markeringsslag och lättare kroppsslag som gäller får vi ett snack med snart 16-åriga Ida Agnesten och ett år äldre Hanna Lodin.
Två av de allra yngsta deltagarna i träningsgruppen som båda är frälsta i motionsformen efter relativt kort tid.
– Jag drog av ledbandet i en fotbollsmatch för ett år sedan och min sjukgymnast tipsade mig om boxningen. Jag tycker det är jättekul och man kan bli hur slut man vill av träningen, säger Hanna.
– Min lillebror har boxats i flera år och jag hängde med honom hit, säger Ida som till vardags och sedan länge är en inbiten hästtjej.
Vad är det bästa med träningen?