De överlevande och de mördades anhöriga ska inte behöva utstå dessa spott-loskor och skändning av de dödas minne.
Jag förstår reaktionen men delar inte slutsatsen. Det är visserligen svårbegripligt varför Behring Breiviks advokater medverkar till hans åberopande av nödvärn (eller nödrätt) och krav på frikännande.
Den försvarslinjen tjänar heller inte hans intressen bäst, inte rättsligt. Man kan vidare tycka att domstolen borde ha gett honom mindre retoriskt svängrum än vad han fått hittills.
Samtidigt är det värdefullt att höra Behring Breiviks presentation av den ideologi som driver honom – och inte bara honom.
”Varje civilisation kommer förr eller senare till ett vägskäl. Och vid det vägskälet så går man antingen under i krig eller i en stilla suck eller så kämpar man för sin egen överlevnad och sin egen civilisations överlevnad.”
Formuleringen kommer inte från Behring Breivik utan från Kent Ekeroth (SD), riksdags-ledamot och partiets inter-nationella sekreterare, i ett bejublat tal på partiets stämma 18 oktober 2009. Ämnet var hotet från islam mot Sverige och Europa. Dagen efter publicerade Aftonbladet Jimmie Åkessons berömda debattartikel på samma tema.
Sverigedemokraterna avvisar förstås denna parallell och även en hel del andra debattörer, företrädesvis på den politiska högerkanten, finner sådana jämförelser osakliga. Behring Breiviks samhällsfilosofi är så förvirrad, heter det, att där går att hitta band till vilket parti och vilken ideologi som helst.
De blandar bort korten. Behring Breiviks mordorgie hade ett politiskt syfte, rotat i en politisk föreställning som går under namnet Eurabia-teori eller Counterjihad. Den bygger på tanken om ett sedan 1400 år pågående krig mellan civilisationer där islam expanderar och är på väg att ta över Europa. Det sker inte, som vid tidigare århundraden, genom krig utan genom invandring och stegvis islamisering av de europeiska samhällena.
Detta är ett huvudspår hos Behring Breivik när han kokar ner sitt 1500 sidor långa manifest till ett tolv minuter långt videoklipp. Idén hade samma centrala plats i hans anförande i tisdags och ekar ett budskap som är ett stående tema hos den europeiska rasisthöger som SD är del av.
Såväl Behring Breivik som Sverigedemokraterna beskriver islam inte som en religion utan som en politisk ideologi. Båda talar om ett kulturellt självförakt hos en maktelit som bereder vägen för mångkultur och islamisering. Båda pekar på en påstådd anpassning av de västerländska samhällena till ett islamiskt levnadssätt.
Båda talar om ett högt barnafödande hos invandrade muslimer, även kallat den demografiska bomben, som påskyndar förändring i befolkningssammansättningen – det var knappast en tillfällighet att Sverigedemokraterna lät muslimska kvinnor med barnvagnar symbolisera invandrarna i valfilmen 2010.
Båda varnar för minskad sammanhållning i ett mångkulturellt samhälle, något som påstås undergräva välfärdsstaten. Båda lyfter fram brottslighet bland invandrade muslimer – verkliga eller med religionstillhörigheten påklistrad. Båda talar i termer av en historisk kamp mellan civilisationer och använder begrepp som utländskt hot och kamp för överlevnad.
På ett övergripande plan definierar båda den muslimska folkgruppen som ett kollektiv, med gemensamma, statiska, moraliskt lägre stående värderingar och mål oförenliga med intressena hos ”kulturella” svenskar, norrmän, nordbor, västerlänningar.
Nej, mord på ungdomar ingår inte i det absoluta flertalet counterjihadisters verktygslåda, inte ens i tanken. Men utan denna ideologi hade vi inte sett någon Behring Breivik.
Han bestämde sig inte först att mörda och hittade därefter en lämplig filosofi som rättfärdigar det. Hans mordplaner växte fram ur idén om islamisering och förhatlig mångkultur, och han riktade sina vapen mot dem han anser möjliggör denna utveckling.
En våldshandling med så skarpa politiska motiv medför politiskt ansvar. Det är lättplacerat.